En mindre lyckad ridtur.

Svetten rann om mej. Jag var så arg att jag var tvungen att säga det högt!
-Tur för dej att jag inte har spö, då hade jag pryglat dej!
Insekterna surrade frenetiskt runt oss. Jag bannade mej själv för att jag trodde att halvstorm var för blåsigt för att insekterna skulle vilja flyga, vilket betydde att jag inte haft på flugmedel på Herr P. Nu bet bromsarna honom och han var lite stingslig. Inte blev det bättre av att jag krävde perfekt gång av honom. Jag försökte hoppa upp på ryggen för tredje gången. Jag kom upp. Men han vägrade gå framåt. Skulle bara vända. Från Zerras rygg tog Hanna tag i hans tygel och bogserade honom framåt. Han gick motvillig med. Så började han springa framåt. Han vände, bråkade en del, vänd försökte ta sej förbi Salle som gick bakom oss. 
Sedan började han så smått börja bocka. Då hoppade jag av igen. Inte bocka, Jag vill inte bli rädd för då blir jag inte så bestämd som han behöver. Hanna trodde att det var den enorma hästflugan som bet honom på rumpan som fick honom att bocka. Jag slog ihjäl den. Ännu mera arg, varm och törstig fortsatte jag gå medan de andra red. Över bron, över fälten, genom skogen och ut på den lilla skogsvägen. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod av ilska så jag känd hur musklerna började bli tröttare och tröttare nu när det värsta lagt sej. Så såg jag två stubbar. De andra var långt framför oss nu. Jag ville göra ett försök till. Utan att säga något till de andra ställde jag in Pepino för att kunna använda stubbarna för att komma upp. Jag satte foten i stigbygeln, Fick inte riktigt igenom tån och Pepino gick framåt. Jag försökte svinga upp benet iallafall. Det gick inget bra. Jag hade inte tillräckligt med styrka med bara tåspetsen i stigbygeln och min tyngd fick sadeln att glida runt. Herr P visade tydligt att han blev biten både här och där så jag slog ihjäl en del bromsar och kliade på rätta ställena innan jag sadlade om och försökte igen. Återigen flyttade han sej precis när jag skulle kliva upp. Jag försökte igen. Huvudet dunkade i värmen. Nu stod han nära nog, jag fick in foten ordentligt i stigbygeln och kom upp på ryggen. De andra hade stannat och gav nu beröm för att jag inte gett upp. Pepino visste att vi var på hemväg och tog täten med snabba steg. Några små skutt på vägen och några hopp av rädsla för spöken senare skrittade vi in på stallplan. Han som alltid brukar stå helt still gjorde inte det. Jag var fortfarande arg, men inte inte ens i närheten av vad jag varit mitt under turen. Vi hade ett riktigt bakslag idag. Det gjorde att jag fick en bra träningstur! Han som gått så himla bra att rida ut med både själv och med sällskap av Bella hade verkligen visat sin istadighet idag. 

Salle med Ameli, jag och Pepino och Zerra med Hanna började
ridturen på hästryggen.

Det jag tar med mej efter dagens lärdom är att jag kan fortfarande inte få honom att gå framåt om han själv inte vill.  Jag har fått insikt i att jag känner honom väl nog att veta hur jag kan visa missnöje och bestraffa på ett sätt som han accepterar och inte tar med sej efteråt. Där konsten tar slut tar våldet vid. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag blev så arg och när han inte lyssnade så jag slet faktiskt tag i tygeln. Mindre snyggt, men jag gjorde det. Alltså behöver jag lära mej mer som ryttare. Men min största triumf idag är att jag blev inte rädd när han började backa, kasta sej runt, bråka, slå med bakbenen, stod still,  eller konstla genom att hoppa eller försöka springa ifrån. Efter olyckan förra året har jag ju varit väldigt rädd när hästarna börjar bråka. Det var först när han gjorde antydningar till bocksprång som jag kände en ilning av osäkerhet. Det var då jag valde att hoppa av för att inte föda på den rädslan. Han var trött efter turen. Lite svettig där sadeln legat. Jag gjorde det jag behövde och släppte ut honom i hagen väl medveten om att vi har en del att arbeta med Herr P och framförallt jag. De runt mej har inga bra tips och idéer så jag får fortsätta att söka mej information. Vi har inte bråttom. Däremot mål att lyckas.