Det här är så fel!

Jag blir så arg. Så väldigt jävla arg! Bobbo har varit min vän och följeslagare under så många år. Han kämpar att vara till lags, vill alltid väl och gör sitt bästa mest hela tiden. Jag vet att den dagen kommer när Bobbo inte längre kommer vakna brevid mej, när han inte skäller utanför dörren för att få komma in när han lekt själv en stund på tomten eller när vi inte längre kommer njuta av skogen tillsammans. Jag vet så väl att han har närmare till sin dödsdag än vad jag vill låtsas om. Men varför ska jag gå och fundera på den nu, vi har ju varandra här och nu, så länge det varar. När jag skaffade en tollare - och när jag fick reda på att Bobbo var "min" tollare - så tänkte jag hela linan ut redan då. Jag ville ha en hund som var ung länge, som hade ork och energi långt upp i åldern och som besatt livsglädje. Jag ville ha en hund som inte plågades länge innan han dog. Hellre ett snabbt och kort förlopp. Bobbo mår relativt bra. Han springer i skogen, apporterar med glädje, gör trix med en galet glad attityd och sover skönt i sin nästintill tysta värld. För ett tag sedan, medan jag satt och bloggade, hittade jag en knöl på Bobbos hals. Den var liten. Som typ en fem krona. Jag blev helt kall och livrädd. Bobbo har varit knöl-lös, förutom den i rumpan som vi behandlar med kortison och därför inte syns eller märks. På otroligt kort tid har nu knölen i halsen vuxit otroligt mycket. Han besväras av den, hostar och harklar sej. Jag har bytt ut hans halsband till en sele nu under semestern och knölen är nu som en handflata. 

Bobbo älskar fortfarande livet, fart och fläkt.

Nu är jag så arg för nu vet jag hans dagar är räknade. Nu kan han inte, hur mycket vi än vill eller kämpar, göra något annat än ta till vara den korta sista tid vi har kvar. Jag blir förbannad på att det är dessa jävla knölar som ska sätta Bobbo ur spel. Han är värd bättre! Nu kanske han kommer vara pigg och viril men att knölen orsakar sådana besvär så att jag måste ta det smärtsamma beslutet om farväl. I den här takten kan det ta en månad eller förhoppningsvis att den slutar växa - ett år. Hur som helst är jag så förtvivlad över att det blir ett smärtsam sista tid för min annars så pigga herre. Han är full av levnadslust fortfarande, uppvaktar damer, leker med grisen, patrullerar tomten. Som jag älskar den hunden. Som jag älskar min första son. Hur ska jag kunna gå vidare när han inte finns mer? Det här är så fel. Så fel!