Livet ger och tar

barnens aktiviteter fortsätter

Nej, livet går i berg och i dalar, det är bara att konstatera. Jag kände vid nyåret att 2014 skulle bli en prövning, och det verkar det bli. Ändå går livet liksom bara vidare, maten måste lagas, barnens aktiviteter slutar inte, djuren måste motioneras och lördagarna har jag min ridning. Allt bara fortgår fast livet krackelerat lite. Ömsom arg, ömsom ledsen. Kanske blir jag glad igen, men just nu känns det avlägset. Kanske är det just rutinerna som gör att man så småningom kommer igenom allting. En fot framför den andra och tillslut har man kommit så långt att det onda är ett blekt minne, ett ärr som slutat värka. Dess värre kommer nya smällar på vägen, undra hur ärrad man är när man slutar sitt liv.

Lejoninnan, min svärmor, snällast i världen fyller 70år

 Min svärmor har många ärr. Jag kan inte tänka mej hur det är att se sin man försvinna och inte veta om han kommer hem igen och när han väl kom var han torterad, de fick gömma sej, fly till ett nytt land med två små barn och lämna graven för det tredje barnet som aldrig fick leva vidare. Nu kämpar hon ett nytt slag, efter att precis förlorat sin stora syster i cancer, måste visa sej stark för sin sjuka man och ingen ljusning i sikte. Vi firade henne förra veckan. Hon blev 70år. Nu börjar min svärmor bli gammal. Hon är den snällaste människan i världen. Lojal och ser alltid till familjen först. 

Familjen firade 70åringen

Mina svärföräldrar är fantastiska och framförallt min svärmor Nora. Hon bär sina ärr med rak rygg. Jag försöker intala mej att inget kommer bli lika illa som det en gång var, men visst om allt går fel kan det bli så nångång. Vi har alla våra kors att bära. Jag har tillsammans med Marcelo ridit ut ganska många stormar och kommit helskinnad ut på andra sidan. Jag hoppas jag gör det den här gången också. Lite rufsig i håret, men oskadd..... så vill jag beskriva mej sen. När saker händer andra undrar man hur man kommer framåt, hur överlever man? När man står in för faktum själv, vilka alternativ finns. Man måste se ljusglimtarna, måste se glädjen, måste ta sej framåt. Att stampa i gyttjan gör att man bara går ner sej. För mej är de inte ett alternativ. Men jag måste erkänna att den kropp jag har är rätt bra på att ta död på gnistan. Det gör ont jämt. Jag är trött på att ha ont. Nu är det mycket träningsvärk och den är både skön och jobbig samtidigt, men tillsammans med ryggvärken, öron, fötter och allt annat skit så börjar jag tröttna. Jag är trött. Sliten. Nedstämd, glad. Jag längtar efter att få sova skönt. Jag längtar efter värmen, sommaren. Möjligtvis torr vår. Värsta månaden glimtar på dörren. Februari. Kall, mörk. Brrr, ännu värr med mars, blöt, kallt och det tar aldrig  slut! Kanske skulle resa bort i mars. Ta till flykt ett tag. Jag hatar mars. April funkar bättre, men vet du hur många veckor det är kvar till april???? HUNDRA, minst! Jag hoppas allt är bra till maj. Lite rufsig i håret men oskadd.  Men fram tills dess ska jag göra det jag alltid gör. Gå framåt. 
Rak i ryggen.Utmana. Fortsätta leva. Jag lever, vi lever. Inget är förstört förrns det är dött. Än klapprar hjärtat. Än finns det liv i kärringen. Som en tiger slåss jag för mej och de mina. Men när jag träffar lejonninan min svärmor drar jag in klorna, beundrar ärren och bugar. Ödet tar oss till de märkligaste platserna, och där kan man ibland hitta guldkorn. Kanske gör vi också det på den plats vi är på väg till?