Hundfrustrerad.

Pluto har ont. Han är så himla rädd hela tiden och det brukar betyda smärta. Igår var han halt så då blev det vila, idag går han mycket renare. Blir bara någon kort promenad för honom och sedan få loppa på tomten. Han har fått ett sår i tassen i samma ben som opererades. Jag vet inte om det är det som gör ont eller om det är skadan. Jag hatar 

Jag saknar det här!

alla dessa bergochdalbane toppar och dalar. Allt detta analyserande. Ena dagen bra, nästa katastrof. Det värsta är att jag tappat sugen. Jag blir ledsen när mina gamla sammanhang planerar tävlingar och träningar. Jag vill också vara med. Jag vill visa vilken potential Pluto har. Jag vill se hur långt jag som förare kan ta honom. Jag vill träna, planera, drömma sätta mål. Jag vill gå ut på tomten när jag 

Aldrig mera bus med kompisar.

får en halvtimme över och se lyckan i hans ögon när han förstår att nu är det du och jag matte! Jag älskar samspelat vi har när vi leker tillsammans, när vi lär in nya moment, mest av allt saknar jag freestyle och agility. Agilityn är för alltid borta. Plutos bakben har svårt att gå i en trappa och hård agilityträning kommer de aldrig mer hålla för. Kanske, kanske kan vi harva i klass 2 i freestyle om vi hittar moment som passar hans kropp, om han blir bra. Om han blir bra. Jag tror aldrig han kommer prestera högt i lydnaden. men om vi kommer igång och kan träna lite så är ju det bra. Han sitter inte normalt och han har svårt att gå ordentligt , så som det krävs i fina fria följ.Men visst är jag villig att försöka OM han blir bra. Och så klart är det viltspåret. Men jag har aldrig gillat spår. Så nu, innan jag har börjat har jag svårt att se glädjen med det. Alla håller på med 

Lilla N  tränade agility med Pluto 2012.

rallylydnaden - känner ingen passion för det. Jag vill cykla med Pluto, ut och rida med både Bobbo och Pluto. Kommer hans kropp någonsin hålla för det? Min hund är snart 4 år och är invalid. Det är ju sinnessjukt! Vilka begränsningar han har! Det och just det faktum att han aldrig mer kan leka med andra hundar. Sjukt. Sjukt, sjukt, sjukt!

Jag körde några trix med Bobbo igår. Man såg nästan genast att en del övningar gjorde ont. Det var kanske dumt av mej, vi körde lite i köket utan uppvärmning. Han börjar bli gammal min plutt. Men än hänger han i. Han är med på det mesta, pigg och glad ute, men sista dagarna ligger han blickstill inne. Kanske är det det mentala med alla smällare som tar ut sin rätt. För just nu analyserar han varje bang och smäll utifrån. När altandörren är öppen, som nu, tillbringara han timamr utomhus, kommer in i bland för att se vad vi gör, men sen ut igen. Ute patrullerar han tomten, kissmarkerar, nosar av, skrämmer en del kråkor. Jag tror han mår bra av sitt pensionärsliv. Lite träning varje dag, promenader och sedan göra vad han nu känner för.
Mina hundar är min hjärtan. Jag älskar dem och jag jag vill  ha dem hos mej. Samtidigt är de mitt intresse. Min hobby. Alla som kommer med goda råd och tycker att huvudsaken är att de finns, har själv  kanske en trasig hund och flera som de kan träna. Klart det är lätt då att komma råd och tyckanden. De som visar sympati för MINA känslor är mina vänner och de som har hund som sällskap.  Jag sörjer för allt det som inte finns nu. Klart att det viktigaste är att de hundarna mår bra. Men på samma sätt som jag skulle sörja om  GUD FÖRBJUDE Marcelo råkade ut för något som skulle göra att vårt liv förändrades. Om han inte längre skulle vara den man jag älskar. Klart jag skulle fortsätta älska honom, jag skulle inte byta ut honom, men jag skulle fortfarande sörja för det vi har förlorat, alla upplevelser vi missar. Och tro mej, jag har tänkt igenom saken många gånger efter alla olyckor han har varit med om. Både när han blev förlamad och när han fick för mycket ström genom hjärtat och det var rena turen att han överlevde. Jag är lite vilsen utan hundträningen. Det var ju nu liksom jag skulle blomma, nu när barnen vuxit upp lite och tiden återigen finns för att träna hund ordentligt. 2013  skulle vara Plutos första riktiga år. 2014 skulle vara året han höjde sej och tog klivet upp, det var nu vi skulle börja se hur långt vi skulle kunna nå.  Istället tar jag en rehabpromenad på 15 minuter och hoppas på att veterinären inte dömer ut honom när vi ska dit.