Ilsken

Uhhh vad irriterad jag blir. Dåligt humör, tjafs, bläääääääääääääää. När jag blir så här irriterad/ledsen så är det som om små nålar pickar i bröstet i rasande fart. Jag känner hur halsen stockar sej, Jag rynkar ihop pannan, ögonen kisar. Jag känner mej frustrerad, arg. På en föreläsning sa föreläsaren att vi är olika personligheter när vi är arga. Jag är en "slå-i-dörrar eller kasta-saker-personlighet. Plus att jag vill skrika. GAAAAAAHHHHHH! För att faktiskt inte skrika blir jag istället väldigt tyst.Men jag tystnar först efter att jag försökt resonera mej ur ilskan, och jag blir ännu mer förbannad när jag försöker resonera utan att den andra nappar utan fortsätter vara oresonlig och beter sej illa. Åhhh då kokar jag. Mest illa kan jag vara mot barnen. När de driver och driver och driver utan den minsta tanke på att sluta. När mina argument och mina förhandlingar tar slut och bara irritation och ilska finns kvar. Då skriker jag. Högt. Många gånger skriker jag frågan: -Varför måste jag skrika på dej för att du ska lyssna? Du tycker ju inte om när jag skriker. 

Och jag skriker för att jag vet att det fungerar. Och det fungerar varje gång. Varje gång bannar jag mej själv och tänker att det måste finnas ett annat sätt. Att jag borde nå fram iallafall. Men så faller jag då och då.

Jag kommer inte ihåg vem det var som skrev ( Dalai Lama eller Depak Chopra) att man ska se sej själv när man är som argast. Att man ska gå ut utanför sin kropp och se hur ful man blir när man är riktigt arg och agerar.  Hur skrämmande är man? Hur ful är man? Skulle man själv vilja möta sej när man är så arg? Jag är ful och skrämmande. Jag vill inte vara ful och skrämmande. Dalai Lama sa att ilska föder ilska. Låter man sej bli så där riktigt, riktigt arg så har man mycket lättare att bli arg en stund senare igen eller dagen efter. Och då blir man JÄTTE ARG nästan direkt. Lama skrev att det är viktigt att hålla ilskan i schack. Allmänt vedertaget är ju också att ilska egentligen är en annan känsla som gömmer sej. Det kan vara frustration, ledsamhet, rädsla eller en annan grundkänsla. Så varje gång jag blir arg så hör jag alla dessa ord och meningar i mitt huvud. Jag går ur min kropp och ser mitt fula jag. I mitt huvud resonerar jag med mej själv att jag kommer ha svårt att få bort ilskan ur kroppen, backa, backa! Jag försöker komma fram till vilken känsla som gömmer sej bakom min ilska och det är så svårt att fortsätta vara riktigt arg när man upptäcker att jag egentligen är trött eller rädd. I varje gräl jag har med min man förlorar jag, för han analyserar inte sitt humör alls. Han bara agerar, medan jag i vårt gräl ser å ena sidan...å andra sidan. När han sedan inte är arg kommer han och försöker göra mej på bra humör. Då önskar jag att jag kunde hålla kvar i det arga och inte analysera, bara gå på känslan. Bara kunna fortsätta. Hur sinnessjukt är inte det? Jag vill kunna både göra mej av med ilskan och behålla den.

Som person är jag en berg- och dalbana. Jag är skorpion. Allt eller inget.Det gäller träning, kärlek, lycka, sorg, mat, intressen, jobb... allt. Med åren har de värsta spetsarna och de värsta dalarna planats ut lite. Men grundpersonligheten finns kvar. Jag reagerar. På allt. Att då försöka hitta ett jämnare humör har inte varit lätt för mej. I flera år har jag jobbat på det. Ibland kan jag känna för att "släppa loss" och då gör jag det på okända människor. Det är nästan som att ha haft en för hård bh på sej, det är så sabla skönt att bara släppa loss alltihopa. Det är så skönt att vara oresonlig. Att bara käfta emot. Men efteråt är inte vinsten lika skön. Det leder inte någonstans. Jag har i stort sett bara varit otrevlig. Och vinsten innebär ingenting. Bara tomma, arga ord. De leder inte till förändring. Den andra har inte ändrat ståndpunkt. Det är just ingenting. Så ilskan som var drivkraften i min överlevnad i så många år ger mej absolut ingenting nu. Ändå finns den där hela tiden. Min argsinthet. Mitt arv.