Du fattas mej

En människa fattas mej. Jag vet inte när hon blev min familj, men hon var min familj. Våra ådror innehåller inte samma blod men jag var hennes familj ändå. När döden kommit och hämtat nära och kära förut har det alltid varit för tidigt, för hemskt, för vidrigt. Jag har skrikit ut min smärta, spytt svart galla och undrat hur livet kunnat gå vidare. Jag har legat apatisk, oförmögen att gråta mer och på fullaste allvar inte trott att såren i mitt hjärta någonsin ska kunna läka. Jag vet att jag är en människa som älskar hett och mycket och mina känslouttryck är också därför stora och traumatiska. Så är det inte nu. Jag vill inte ha henne tillbaka. Jag tycker att döden var en lindring för henne. Och sorgen är inte lika bombastisk. Varje dag kan jag rent förnuftigt slå bort den värsta sorgen, men kroppen ljuger inte. Jag är tung, disträ, utan energi. 

Celia eller Chela, som vi sa, när hon var frisk och pigg.

Glädjen är liksom inte närvarande. Allt brus, allt som inte innebär att skapa en fungerande vardag för ungarna, sköta mitt jobb och ta hand om familjen är en för stor mur att komma över. Något så lätt som ett telefonsamtal känns som ett oöverstigligt hinder. Jag måste spara på energin för att orka, för att inte däcka, för att inte..... I går kom tårarna. Jag bölade som ett litet barn. Riktigt ful fulgråt. Jag grät ensam i min säng. Barnen skojade med Marcelo i sitt rum och för en kort stund undrade jag om jag skulle ropa på Marcelo för att ha en axel att gråta emot. Men jag valde att sörja ensam. Jag tycker om egenvald ensamhet. Tårarna rann. Hon fattas mej. En liten del av mitt hjärta har rivits bort och jag blöder. Inget förnuft kan slå bort den känslan. Vi är inte många människor som kommer att minnas henne om 30år. Men det betyder inte att hon inte fanns, att hon inte betydde något. Hon var en viktig del i vår familj och från och med nu kommer en stol alltid stå tom. Våra traditioner kommer att ändras, en viktig länk bakåt har försvunnit, lärdom har gått bort. Kärlek har försvunnit. Kroppen berättar för mej hur mycket jag saknar henne. Jag försöker fungera normalt, men hur kan något vara normalt när en bit är borta? Vi måste hitta ett nytt normalt. Nya rutiner och ett nytt sätt att existera där hon inte är en del av vår vardag. Celia, Chela, du är saknad, vi gråter våra tårar efter dej. Vi kommer sjunga sånger om dej, berätta din historia. Vi minns dej så länge vi existerar och för alltid kommer du ha en bit av våra hjärtan i din hand. En dag kommer vi till dej och kräver vår bit tillbaka. Då ses vi igen på de grönskande ängarna, men för nu har vi våra egna liv att leva, och det ska vi göra. Vi ska bara gråta klart först.