Vi tog farväl

För att vara en begravning var det en väldigt ljus begravning tycker jag. Det blev liksom den festen som Mittimellan N hade pratat om. Massor av musik. Några fina ord. Klockan var bara tio på förmiddagen så solljuset trängde in i kyrkan. Visst kom det många tårar, men det gick bra. Det gick bra. Mina barn sjöng, genomförkylda, lite i otakt, en aning svajigt på sina håll, men så där barnsligt charmigt så att flera fick tårar i ögonen. 

Magdalena sjöng så himla bra.
Hon är en av världens finaste människor!

Underbara Magdalena hade tagit ledigt från jobbig och sjöng fenomenalt Gracias a la vida - Jag vill tacka livet. Nora, min svärmor, föll ihop som ett korthus under den sången. Det var nog höjdpunkten för henne. Jag vill tacka livet som gett mej så mycket...... jag uppskattar det så mycket hos henne, att hon är så tacksam för allt. Min svärmor är värd ett eget inlägg.  Mina tjejer började gråta när vi spelade Santana. Då förstod de att de aldrig mer skulle få se tía Chela. Vi ska aldrig mer ses. Märkligt det där, vart tar vi vägen? Var finns vi innan vi föds? Bara borta?

Lilla N vid farfars gravplats.

Efter begravningen gick jag till farfar och hans föräldrars  grav och lämnade några blommor i vårsnön. Sedan samlades vi alla hos abuelita Alicias grav, Chelas mamma, Marcelos mormor. Den som blev kvar längst var Marco. Jag undrar om alla i familjen ser Marco?


Pappa och Grace hade varit så underbara att de köpt smörgåstårta till samlingen hemma hos oss efteråt. Och det blev en glad och uppsluppen stämning.

Hemma i vårt vardagsrum, tillfällig festlokal.

 Stora delen av familjen samlad samtidigt i vårt hus. Vardagsrummet blev som en festlokal. Både jag och Marcelo var glada över att vi var här, familjen ihop hemma hos någon i familjen. Intimt, trångt och kärleksfyllt. Precis 

Antonio o Nikki

som Chela skulle vilja ha det. Jag tror hon hade varit glad om hon sett sin egen begravning. En begravning som fördes på två språk, med musik som hon älskade, tal, familjen nära samlad på ett sätt den inte varit på många, många år.

Nu ska vi gå vidare, hitta en vardag utan henne i våra liv. Sorgen ska bearbetas. Den tar ju inte slut bara för att begravningen varit. Men vi har nya slag att vinna, nya strider att utkämpa. 2013 blir ett tufft år för oss och jag hoppas vi rider ut det här året med styrkan och kärleken i starkare förvar än förut. Det kan alltid bli värre - har varit min devis hela livet... och det kan bli värre.

De närmaste, Chelas syskon med respektive och deras barn. Och så klart Chelas egen son.