Translate

söndag 24 mars 2013

Att ha och inte ha en familj

Jag har en stor och fin familj på min sida släkten. Dessvärre har vi aldrig riktigt umgåtts. Jag har fin kontakt med några men de flesta är tyvärr inte så nära som man skulle kunna önska.  Det har gjort att jag alltid känt mej lite ensam, som om jag skulle vara utan familj. Kanske orättvist, men de jag umgås med är mer som nära vänner. Ungarna säger alltid om min sida av familjen - Din kusin mamma, din farmor, och det sårar mej lite för det är ju deras familj också. 
Marcelos familj har alltid stått oss närmare. Och trots att större delen bor och lever i Halmstad så känns det som vi är nära varandra. Och barnen säger alltid  - Min Raffa, våran Isabella, osv.
Marcelo med sin kusin Patte

Nu samlas Marcelos släkt här i Norrköping för att ta ett sista avsked av Chela. Några är redan på plats och några kommer idag. I dagarna två öppnar vi vårt hem för att umgås och vara med varandra, tillsammans på ett sätt vi inte varit förut, och kanske aldrig mer kommer att vara. Marcelos morbror bor i Chile, är över 70år, så resandet tar hårt på dem. I går var delar av familjen på stan, fikade, shoppade kläder, skrattade och hade mysigt ihop. Även om Gonzalez familjen inte är min biologiska familj så känns det som min familj. 
Mia, Alexandra och Isabella skrattar åt Lilla N. Andreas står i
 bakgrunden och ska beställa.
Jag känner att jag tillhör någonstans. Nora, Petra, Isabella, Nikki, Andreas, Rebecca, Marco, Patte och alla andra är lika mycket mina som Marcelos. Jag känner att jag har en plats här, att jag tillhör något som är lite större än bara mej. Och det känns bra för en vilsen själ som hela sitt liv suktat efter att få tillhöra ett större sammanhang men som alltid känt sej utanför. Mina barn har redan den känslan, att de tillhör en stor familj, kanske är det därför som de inte har behovet att så hårt försöka tillhöra min sida av släkten? Den enda släkting som de verkligen känner är deras, på min sida, är lilla Lina. Min kusin Annelie sa till mej för flera år sedan att utanförskapet jag känner är något som jag själv lagt på mej, och hon har nog rätt. De har aldrig särbehandlat mej. Det är mer min känsla som varit att jag inte är en av dem. Den släkt jag vuxit upp med, mammas sida, har brutit all kontakt. Att växa upp i en dysfunktionell kärnfamilj skapar vilsenhet och en ständig känsla av ensamhet i själen. I går på stan kände jag med full kraft att den ensamheten är efter 36 år äntligen borta. Kanske är jag nu redo att även omfamna min egna Anderssonska familj?

1 kommentar:

Millan sa...

Det är så härligt att de dina barns ögon tindra av kärlek och lycka när de får träffa Lina.

Tyvärr ärva dåliga på att höra av oss och svårt att komma till er pga Linas astma. Men det finns ju andra ställen man kan träffas på.
Vi får försöka skapa oss tid till en lek träff vart efter.

Kramar