Att vara en svensk utläning

Alltså nu ska jag inte påstå att jag vet hur det egentligen är att vara utlänning.... för jag är väldigt svensk, om jag får säga det själv. Jag är född i Sverige av en mamma som är född i Sverige och en pappa som är helsvensk. Min farmor och farfar har fått stå för det typiskt svenska i min uppväxt. 
De varma svenska sommardagarna, filmjölk med kanel i mugg, skogsmyror, högt gräs, rotmos bullriga skratt, kräftskivor, ja ni vet, det typiskt svenska. Pappa stod för äventyret, resorna, främmande kulturer, märkliga möten..... men samtidigt är han väldigt, väldigt svensk. Humorn, det torra sättet, tillbakadragheten, det inrutade i en fri värld.


Min mamma var också väldigt svensk på många sätt. Men hon var väldigt osvensk på andra. På min begäran började vi prata den blandning av finska och estniska som blivit mammas modersmål. Vi pratade alltid vårt språk på telefonen ända till jag flyttade ifrån henne. Min mormor var urtypiskt finsk. Hett svallande blod men samtidigt tillknäppt. Varm och stark, men samtidigt kuvad och egen. Morfar var svart som synden. Den tysta, buttra, snåla. Urbilden som jag har av det estniska folket. Sega, sårade, starka, egensinniga. Som åsnor. Du kan tvinga in dem i en rysk stat men det slutar med att de går sin egen väg och återtar landet i ren butterhet. Inga revolutioner, högafflar eller maskingevär, bara denna obändiga vilja som inte går att rubba. Så var morfar. Nu tror jag inte att många skulle beskriva mej som en tyst, butter figur som glor under lugg och vägrar vara flexibel. Men det är ändå morfar som jag identifierar mej mest med i släkten. Jag har hans mörker i mej. Och även om mormor var den kärleksfulla och den som gav mej mest är det ändå mot morfars  estniska svärta som jag alltid dragits till. Jag är mer intresserad av hans Talinn än mormors Karelen. 

Det är de små sakerna som jag märker att jag skiljer mej åt, mot andra svenskar. Små obetydelsefulla detaljerna. Rena råvaror i maten. Inte massor av tjafs. Göra allt från början. Respekten mot andra människor. Den skiljer sej lite mot den respekt som mina kamrater har. Kan inte sätta ord på vad det är, säger inte ens att min är bättre, bara annorlunda. Det är några små sociala koder som inte är riktigt som mina svenska medmänniskor...... det är det lilla som gör skillnaden. Jag visste inte ens att det var annorlunda förens vi började prata om det, mina svenska vänner, kollegor och jag. I samtalen upptäcker jag skillnaderna och de fascinerar mej.

Nu ska jag åka till Talinn för första gången i mitt liv. Jag ska åka hem till morfars stad. Till staden han dödade andra människor i, till staden där han sprang runt på gatorna som barn, till staden och landet som formade min morfar, men också faktiskt mej. Det finns ingen i hela världen jag hellre skulle vilja dela den här upplevelsen med än min dotter. Jag kan inte sätta ord på vad det är jag förväntar mej. Men tillsammans med hennes öppna sinne och kloka själ känner jag att jag kan dela det där jag inte kan sätta ord på. Det finns en anledning till att jag valde Mittimellan N som resesällskap till staden jag så länge velat besöka, men som jag dragit mej för att åka till. Kanske kan jag finna en lite identitet där. Min svenska rumpa med utländska vener. Jag är en svensk utlänning utan förankring i mina rötter. Lite nervös är jag inför resan. Klart jag tänker dåliga tankar som ; tänk om jag aldrig kommer tillbaka till mina barn och Marcelo? Den där rädslan för döden finns alltid där. Oavsett om den skulle drabba mej eller min närmaste familj. Och jag nojjar för att jag kommer sakna barnen så mycket att jag inte står ut, när jag är borta från dem så många  dagar. Det mesta jag varit borta var två nätter när jag var i Romme. Nu blir det mer. Men mest av allt ser jag framemot att få tillbringa hela min tanke, tid och energi till min underbara dotter i en stad som jag hoppas är mer än bara en stad. Ska jag vara ärlig hoppas jag på att att hitta en bit av mitt pussel i huvudstaden i det Estniska riket....