En olycka kommer sällan ensam....

Måndag eftermiddag; Det var rätt skönt att åka till jobbet. Skönt att ockupera hjärnan på annat än död, sjukdom, sorg. Dagen gick bra. Problemen skulle snart komma...Halvägs hem började batterilampan lysa. Strax efter tändes även ABS-lampan. Sedan tändes airbagen. Nu är det kört igen hann jag tänka. Två meter från E22 dog bilen. Tur att Marcelo kunde komma och bogsera!. Fick ta hans bil men klockan hade tickat så vi bestämde att jag fick köra ungarna till judon, jag skulle aldrig hinna till universitetet.

Tisdag morgon; Känner direkt när klockan ringer; FÖR I HELVETE GÅ INTE UPP!!! Men jag gick upp. Kroppen var tung, så otroligt tung. Det var jobbigt att andas. Jag satt i soffan och bordatade håret och velade om jag skulle lyssna på rösten som SKREK ut att jag skulle stanna hemma och strunta i allt. Men det kan jag ju inte! Så jag trotsade och undrade i mitt stilla sinne vad för hemskheter som skulle hända under dagen som straff....... Vi kom till skolan där jag skulle droppa av sonen på parkeringen. Men han fick ett sorgebryt och började gråta efter tía Celia. Jag tröstade och tröstade, fick följa med in och tillslut blev han lite lugnad. Men nu var jag sen. Väldigt, väldigt sen. Jag åkte in till dagiset och droppade flickorna inne på avdelningen innan jag gasade mot skolan. Jag räknade ut att jag skulle hinna till första lektionen. Men så plötsligt, mitt ute i ingenstans så började motorlampan lysa och några kilometer senare stannade bilen. TVÅ BILAR PÅ 12 TIMMAR????? Mobilen hade jag glömt hemma, så efter att ha försökt kicka igång Marcelos bil gav jag upp och fick GÅ till jobbet. Har jag sagt att jag jobbar i en byskola? Långt åt tjotahejti. Klart att jag kom försent. Men hjälpsam kollega hade satt på en film, så första lektionen klarade sej. Medan jag virrade i korridoren så kom andra elever fram och frågade varför jag såg så arg ut.... Jag var lite lätt upprörd bara..... Läge att härta ner sej på arbetsrummet. Sedan fortsatte dagen kaos. Hälften av styrkan på jobbet var borta i olika sjuksrivningar. Eleverna som var på mina lektioner väldig snälla och förstående, de har nog aldrig fått så mycket gjort med så lite hjälp. Marcelo kom vid lunch och fixade bilen. Jag ahde tänkt jobba över men fick inget gjort så jag gav upp och hämtade tjejerna för att ta dem till deras aktivitet. Men hela dagen var jag helt klippt färdig. Kom hem som ett vrak efter fotbollen och lagade mat. Sedan satt jag och barnen framför brasan och sjöng. 

Onsdag lunch:  Jag letar förtvivlat efter boken jag måste läsa till måndag. Ligger några kapitel efter så jag har en del att läsa ikapp. Boken är spårlöst försvunnen. Bara att konstatera att dagen skulle innehålla en tripp till Linköping, som har den enda bokhandeln  som har den boken. Marcelo ringer med dåliga nyheter. Blää, jag vill inte ha dåliga nyheter nu. Eller inte alls. Det känns lite arbetsamt just nu.