Translate

lördag 9 mars 2013

Att följa en människa till döden

Att följa en människa till döden är inte alltid så enkelt. Vi står på sidan och ser smärtan fördunkla ögonen, vi hör de smärtsamma stönandena och vi bevakar varje liten rörelse när hon sakta försöker föra vattnet mot sina läppar. Vi hade tänkt att hälsa på, göra ett trevligt besök, ett av de sista trevliga besöken. Men innan vi nådde porten kom telefonsamtalet. -Åk dit nu, hon är illa, illa. 
Som mamma undrar man alltid om man gör rätt, skulle jag ta med barnen, var det dumt? Hur mycket fixar de? Men jag vill heller inte dölja processen. Vill att de ska vara med på resan. Det här är deras familj. Det här är kvinnan som badat med dem i Vasaparken, kvinnan som hållt dem i famnen sen de föddes, det är hon som dansat med dem på Drottninggatan, köpt heliumballonger, sjungit spanska barnvisor och lekt kurragömma, stuckit till dem små godispåsar, det här är kvinnan som älskat dem och funnits där för dem varje gång de behövts. Sista gången hon var hos oss, pigg och glad, var i januari när Mittimellan N fyllde sex år. I går lämnade hon sitt hem för sista gången i en transportstol dragen av en sjuksköterska. Hennes sista glimt av hemmet var när vi stod i hallen och vinkade av henne. Barnen, jag, Andreas, Rebecca, hennes syster och Juan. Hon kommer aldrig mer återvända. Hon kommer aldrig mer ligga i sin säng, öppna kylskåpet eller slå på sin radio. Vi fick 40 minuter tillsammans innan hon drogs ur sitt hem. Många grät runt henne. Hon oroade sej för sin son. Jag lovade att vi skulle ta hand om honom. Han är en viktig del av familjen. Vi pratade om vad som skulle börja nu. Resan mot himlen, resan mot änglarna, de nära och kära och resan mot Gud - resan bort från smärta. Vi pratade om det som varit viktigt i hennes liv och hennes lyckligaste dagar i livet. Alla minnen inkluderade mina små barn. Mina barn som nu satt mittemot henne och höll hennes hand. Mina barn som nu med stora ögon följde varje liten rörelse hon gjorde och Stora N skickade tröstande ord på svenska som hon inte längre förstod. Barnen har alltid gett henne glädje och Andreas, Rebecca, Nikki, Paulina, Alexandra, Jennifer, André, Alyssa, Isabella och mina tre är alltid på hennes läppar. När Andreas kom visste hon inte om det var Marco eller Andreas. Visst är de lika. Men läkaren jag pratade med sa att hennes riktiga jag snart skulle försvinna in i dimmorna. Hon reagerar kraftigt på lite medicin. Snart kommer skalet finns kvar men själen kommer vara drogad. Så kommer det vara till också skalet ger upp. Vi pratar dagar kanske veckor. Har vi otur överlever hon längre. Ingen vill att det ska ske. Vi vill ha kvar henne men vi vill att lidandet ska upphöra och det finns ingen återvändo. Vår familj följer en människa till döden och vi försöker göra det med värdighet, gemenskap och kärlek. Jag är glad att barnen följde med upp. Att de fick skänka henne lite sista glädje i hennes hem. Det blev en fin stund för oss alla. Mina barn får själva välja hur mycket eller lite de vill vara med på den här resan. Döden är hemsk, men den är också naturlig. Min egen skräck för döden vill jag inte passera vidare till barnen. Jag vill att de ska få sörja men också se att att det inte är så skrämmande. Hon är fortfarande där. Det är inget magiskt som händer som är skrämmande. Det är en naturlig process som sker lite för tidigt.

1 kommentar:

Åza Andersson Mägi sa...

Kommentarer från facebook värda att minnas!

Cecilia Hast Kram


Nikki Gonzalez Så fint skrivet! massa kramar till er!


Annelie Molinder så vackert, men skrämmande, fint men ändå jobbigt... alla känslor på en gång. Vilken tur dina barn har som har en så klok mamma. Resan är naturlig och allt är inte som i sagorna, barn förstår mer än man tror samtidigt som de inte förstår saker som de inte får uppleva, de behöver få vara med, få gråta, skratta. vi kan inte skydda dom från livet, bara hjälpa dom att förstå. Du är klok du... Stor kram kusin vitamin!

Ingela Karlsson Stor kram

Brita Holm Tänker på er!


Camilla Millan Andersson Mycket fint skrivet. Sänder många varma kramar och styrka till er alla som är berörda. ❤


Rafael Gonzalez Så fint skrivet av dig Åza. Tänker mycket på er, kusiner, kusinbarn, fastrar tio Juan, Åza,Petra och min familj.det kommer att bli en jobbig tid men tillsammans e vi starka och vi stöttar varandra. Älskar er