Nu räcker det!

Alltså på fullaste allvar....... det är mars nu! Ta bort isen och den pudriga snön. Vi har haft en bra vinter. Jag har ju sagt att våren ska starta 1 mars! Jag blir deppig av det här! Och jag blir deppig av att ha sjuka barn. Jag blir deppig av alla dåliga nyheter vi får hela tiden. 1 död, 1 sjuk, 1 problem, 1 skada. Jag trodde att vi hade vårt förra året när allt gick sönder. Jag sa hela tiden att det att vi fixar det här så länge vi har varandra....... varandra börjar bli väldigt få personer. Nu vill jag inte mera, nu vill jag att vi ska börja läka. Jag vill sätta mej ner och tjuta som en lite grisig snorunge, sparka i backen och skrika ut min vrede. Men det hjälper ju inte, jag är lika deppig efteråt! Jag hade sett fram emot den här våren. Jag hade sett framemot alla roliga saker jag skulle göra, spanskan, agilitykurs, resa, jobba, träna hund, börja träna själv, bli starkare i kroppen, umgås med vänner. I stället sitter jag inlåst i mitt hus, orkar ingenting, vill inte träffa människor, vill inte göra alla vardagliga saker, drattlar omkull på glansis på promenaderna, kommer inte upp med bilen, vill inte, vill inte, vill INTE!