Promenad med bästisarna

Att få chansen att gå ut och gå en timme på morgonen i dagsljus med hundarna innan jobbet är ett av det  bästa jag vet. Det känns som den kvalitets tiden sträcker sej långt över en timme. Att gå ut och gå med hundarna  i tjugo minuter tidigt en mörk morgon innan jobbet är ett av det jobbigaste jag vet. Dagsljuset gör sån skillnad! Nu på morgonen var jag ute drygt en timme och tankade luft och ljus. UNDERBART! Lite hann jag träna hundarna vid busshållplatsen. De fick pulsa i den djupa, tunga snön. Om några timmar kommer husse hem och går med dem i drygt en timme. Jag tror de kommer vara nöjda i kväll. Lite träning brukar göra susen för deras humör. Själva ska vi träna judo. Lite styrketräning blir det för mej också. I dag tittade jag på mina fina hundar där de gick sida vid sida. 



Jag älskar de båda så mycket att det gör ont i bröstet. Jag är så glad över att Bobbo mår så bra. Jag är så glad över att Pluto mognat så att vi kan börja jobba ordentligt tillsammans nu. Med glada skutt hoppar de vägen fram, nosar, sniffar, lyssnar och är ständigt på alerten om jag ska hitta på någonting. Jag tänkte tillbaka på den tiden när Bobbo var ung. Hans energi tycktes aldrig sina och jag hade så svårt att se framför mej hur han skulle vara när han blev 8-9 år.Nu är han här. Inte lika vild som förut, men fortfarande nyfiken och framåt. I dag har jag svårt att minnas hur mycket mer energi det var i honom som ung. Jag försökte föreställa mej Pluto som gammal. Som en 13-årig äldre herre med grå nos och haltande stil. Det var jätte svårt. Jag hoppas att han får vara pigg långt upp i åldern. Mina underbara, underbara bäbisar, kamrater och följeslagare.