Neggo

Jag har varit lite neggo här på bloggen ett tag känner jag. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, för i mitt vardagliga liv är jag ganska glad. Min omgivning har alltid beskrivit mej som en positiv människa som alltid ser möjligheter och att jag alltsom oftast är glad. Och det är jag. Men jag tror inte att man kan leva ett liv som mitt utan att bli lite mörk i själen. Bloggen här är ett sätt för mej att ventilera ut lite av det mörka. Samtidigt är det en balansgång mellan att inte lämna ut sej själv för mycket och ändå vara ärlig. Jag blir fortfarande förvånad över när jag träffar folk ute i den riktiga världen som faktiskt läser min blogg. Det kan vara människor som jag känner väl, främlingar och bekanta. Jag blir oerhört glad och stolt samtidigt som det påminner mej om att det finns människor därute som jag inte anser har rätten till mina tankar som också kan komma åt min grubblerier. När jag startade bloggen gjorde jag ett val att aldrig lämna ut bilder på mina barn så att de kan identifieras. Jag har valt att inte berätta vilken stad jag bor i och jag väljer att inte berätta var jag arbetar. På min blogg har jag fått både ris och ros och jag låter i stort sett alla kommentarer stå. Det är när mina barns namn nämns eller när det går att identifiera var jag bor som jag läser men inte publicerar det som ni läsare skriver. I mej finns ett ett ganska stort mörker. Det är ingenting jag går omkring och tänker på. Inget jag mår dåligt av i min vardag. Men jag funderar mycket på de stora frågorna om livet, universum, verklighet, energier, spöken, karma och ekorrehjulet vi människor gärna hannar i och har så svårt för att bryta. Jag fick en kommentar från en arbetskamrat för några veckor sedan som ringer i mina öron om och om igen. Jag vet inte om det var menat som en komplimang eller bara en betraktelse. Men jag har varit glad åt den ända sedan jag hörde den. Jag tyckte om hur hennes ord visade på hur hon såg på mej. Jag gillade bilden av mej genom hennes ögon. En annan manlig kollega gav mej också beröm, omedvetet, förra veckan. Det var inte så mycket orden han sa utan blicken han hade i sina ögon när han tittade på mej när han sa det som fick mej att bli glad. De var så ärliga att det inte gick att värja sej eller slå bort hans ord utan att vara rent ut sagt oförskämd. När jag tänker på den stunden blir jag också varm i hjärtat. Den bilden som de förmedlar om mej är den person som jag vill vara. Jag är inne i en period i livet när jag ifrågasätter mej själv väldigt mycket. Gör jag rätt? Ska jag stå på mej? Vem är jag? Var är min självsäkerhet? Jag vet hur gott jag vill men har samtidigt svårt med den sociala balansen mellan att lägga mej i och hjälpa till. Min roll på jobbet har varit avvaktande. Är det fortfarande. Jag betraktar och kan samtidigt bli lite avundsjuk på alla de som oförhappandes kastar sej in i personalgruppen och smälter in bland elever och kollegor som om de vore de mest älskade i hela världen. Jag beundrar dem och undrar varför jag inte har den förmågan. Hur kan de vara så himla säkra på allting? Jag vill med vara det. Sakta har jag börjat släppa på garden. Släppa på avståndet. Och det var faktiskt i dag jag kom på, att jag alltid varit så här. En som länge står lite utanför, tittar in, bedömer läget, kollar av isen om den håller. Ett första intryck brukar vara att jag glatt kommer in och tar plats. Och det gör jag. Men jag öppnar inte dörren. Jag står kvar nära flyktvägen och betraktar andra. Åh vad jag känner igen det hos mina barn! Jag är med andra ord precis som jag brukar vara. Det är en del av min personlighet som är jag. Min bästa vän brukar säga att om jag bara stannar länge nog så vinner jag. Kanske är problemet att jag inte alltid stannar länge nog?


Jag funderar mycket kring de förluster jag lidit under förra året. Vänner som försvunnit. Varför blev det så? Klart att det finns många förklaringar, och vi har nog alla en varsin. Men en av mina teorier är att jag under vänskapen gav mej hän. Jag var där. Jag lyftes av att hjälpa, av att skratta av att få lite av deras glans. Men kanske började jag dra mej undan när känslan av att jag, Åza, inte var nog. När jag inte var viktig nog. Kanske gav jag dem inte chansen att se vem jag är där inne, för att vi var så upptagna av allt runt om. När det runt om blev för mycket eller försvann då fanns det inte så mycket mer kvar att hålla i hop kittet? Jag stod nära utgången. Hoppades på att de skulle se mej medan jag drog mej sakta bort. Men de såg inte. Och jag gick. Under många år nu har jag inte velat skaffa nya vänner, nya bekanta. Jag har haft några år nu när jag satsat på att mej och min familj, istället för alla andras. Min tid att lägga på andra människor har varit begränsad och jag har valt att lägga den på de som finns runt mej för att inte rensas ut på energi. Nu känner jag inte så längre. Nu börjar människor att få komma in här igen. Min kusin och jag hade ett samtal för ett tag sedan då jag lyfte mina rädslor för att jag inte längre vet hur man gör när man träffar andra människor. Hennes lugna stämma simmar runt i mitt huvud ibland. - Du kan, du har ju redan gjort det. Och hon har så rätt. Jag kan, jag har träffat nya människor som nöter ut min soffa. Ny människor som jag kan prata med som Åza. Inte som en räddare i nöden eller en kär bekant. Utan som jag. Jag tror att jag är på en upptäcksresa. En resa för att hitta vem jag är, tio år efter att hela mitt liv förändrades när kroppen svek mej. När jag svek kroppen. Jag har klättrat länge nu. Kämpat mej tillbaka till ett liv. Skaffat mej en framtid, ett annat liv. Vem har jag blivit på vägen?