Tyst promenad

Att sova gott en hel natt är underbart, men som jag mådde när jag vaknade! Hade så sabla ont i ryggen, kunde knappt röra mej. Rumpan värkte, lårmusklerna krampade. Japp, så reagerar min kropp när jag inte rör på mej en dag. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Vad jag var verkligen säker på var att idag skulle jag ut och röra på mej!

       Och vilken dag att göra det på! Strålande sol, lagom 

kallt och en sambo som ville följa med på promenad! Vi tog med oss hundarna, och egentligen sa vi inte mycket under den 1½timme vi var ute. Men det var skönt att ha sällskap. Bara jag och Marcelo. Det var länge sedan vi gjorde något vardagligt bara han och jag. Tysta, sida vid sida, svettiga i solen med hundarna som våra följeslagare. Det var en fin promenad. Vi gick längs med vägar, utmed sjön, utmed åkrarna, förbi hästarna, inne i samhället. 

Vi pratade lite om Peps, vår blivande hund nån dag. 
Vi pratade lite om grannarna som bodde i husen vi passerade. Vi skrattade lite åt Marcelos dåliga kondis. Ett par grannar morsade. Vi sa farväl till flickorna som flyttar nästa vecka. Några gånger ringde telefonen, barnen undrade när vi skulle komma hem. Vissa sträckor gick vi hand i hand, på några armkrok. Men mestadels av tiden gick vi tysta med raska steg och pendlande armar. Mystiskt att det kan vara så magiskt. Men det var det!