En ny Kottebana

Vi hittade till den mysiga lilla skogsdungen. Vi hittade Kottebanan och ungarna roade sej kungligt. Linbana, klättring, stockar, broar....bättre än Busfabriken! Och gratis! Frisk luft, natur och jättefin omgivning. 
 Här trivdes jag. Hundarna sprang lösa. Ungarna rasade runt. En riktigt mysig stund. Älskar mina barn. Inser att den lilla har blivit stor och är mycket mer kompetent än jag vill erkänna. Nästa gång grillar vi korv. Hit vill vi mer. Rekomenderas! 

Hund kul i kottebanan

Vi var på Kottebanan. Ungarna roade sej kungligt och jag passade på att även utmana hundarna. Det blev balansgång, trappträning, tunnlar och annat. Pluto hade vingligare ben än Bobbo. 
 Så han ramlade av lite hinder och hoppade av några när han inte vågade längre. Bobbo däremot var med på allt. Så olika det kan vara! Men jag tror hundarna hade lika roligt där ute i skogen som jag och ungarna. Det var ett mysigt skogsparti som jag aldrig varit i förut. Och i början var jag orolig att jag inte skulle hitta, men tillsammans med sonen så svängde vi av på rätt väg och kunde husera i den lilla skogsbanan. Pluto behöver utmanas mer. När Bobbo var liten höll vi alltid på att åka rutschkanor, klättra i lekställningar, balansera på stockar och så. Med Pluto har det inte blivit så mycket sånt. Visst en och annan klätterställning har han fått försökt forcera men inte på samma sätt som Bobbo. Så det blir fler turer hit, och nån gång ska även jag utmanas och träna svetten ur mej på banan!


Efter Kottebanan blev det lite agilityträning. Pluto är as kass på däcket och slalom, men en riktig fena på balanshinder! Han har även börjat bli lite mer handlingsintresserad. Det måste bli lite mer agility för honom. Annars kommer det gå urkasst i sommar! Han behöver framförallt bli mer hindersäker. Bobbo fick till sin stora lycka dra två repor över agilityplan innan vi åkte hem. Det märktes att han längtat, men nu är han stel och lite obalanserad i kroppen. Stackars Bobbo, huvudet vill mycket men kroppen är inte med alla gånger....

Träning i regn

Träning i regn gick faktiskt bättre än vad jag trodde med Herr Pluto-boy. Krypet var lite sisådär och av någon anledning har han fått ett dåligt sitt-upp efter liggande.Men det kommer nog med mer träning. Enda problemet vi har med freestyle programmet är att han vill tjuvstarta. Vi får väl se hur han gör nästa vecka. I lydnaden vill han fortfarande inte gå i riktigt fin fot-position efter fem steg utan viker sej som en banan framför mina fötter så hans bakben är i höjd med min höft. Inte så snyggt..... men vi tragglar. Vi fick hur som helst till en bra träningsstund och i morgon är det dags för lydnadskurs med Ingela.


Bobbo som varit helt tilt i huvudet fokuserade och vi känslan var faktiskt att vi kanske satt början på den nya låten. Det blev ett bra flyt till låten som går ganska fort. Jag inser dock att det kommer bli ett problem när han ska gå på bakbenen, för då är han så mycket upp i varv att han bara kastar sej upp och då dunkar ner igen direkt. Nu är det bara fortsättningen som skall till......

Tanketorka

En vecka kvar till tävling och jag har inte en aning om vad jag ska göra för program!!! Jag får panik! Nu har jag testat att byta låtar igen. Ingen inspiration alls. River mitt hår och tycker programmen blir för osammanhängande. Finns inget flyt. Finns ingen röd tråd. Inte i Bobbos program i allafall! Till den förra låten hade jag en början. Sen var det totalstopp. Nu till den nya låten har jag en massa rörelser som inte är lätta att länka ihop, men bara rörelserna i sej är kanske 1minut. Låten är 2 minuter. HJÄÄÄÄLP! Och hur jag än vänder och vrider på det får jag inte till det! Det regnar kopiöst och även om jag kan gå ut och träna, för att träna i regn, så gäller det att jag har en plan. Jag har ingen plan, och planlöst tränade brukar inte ge resultat! Bobbo håller ihop för en gång skull nu när vi tränar inne. Men han är fortfarande alldeles för fokuserad på godis så han hugger mot handen hela tiden och det har han aldrig gjort förut. Så samtidigt försöker jag få bort det beteendet, vilket gör att jag är rätt hård. Det vet jag brukar straffa sej sen, när han inte vill göra någonting alls. Så det är en balansgång det där. Men eftersom han är duktig också överöser jag honom med beröm. Så jag hoppas han hittar motivationen där. 
För Plutos del är det dags att börja repa hans klass 1 nummer. Vi har mest gått igenom hans klass 2 rörelser. Men det är ju 3 veckor kvar innan det är dags för honom att debutera i klass 2. Så en repetition med hans första nummer behövs! När vi gick igenom det utan musik igår mindes han programmet och det gick faktiskt långt över förväntan. Hoppas träningen fortsätter att vara så bra tills tävlingen nästa vecka. 


Åhhh vad gör jag nu? Jag är fast. Vet inte hur jag ska komma vidare. Vet inte ens i vilken riktning jag ska gå. Jag fastnar i samma rörelser hela tiden. Repeterar samma sak. Det gör programmen tråkiga och det ger dåliga poäng. Jag behöver få alla poäng jag kan få för att kunna ta mej vidare. Det är stoooor konkurrens i klass 2, och det räcker att få under 7.5 i en kategori för att det ska bli stopp. Och alla som hejjar på mej ger beröm, men jämfört med de andra i klasserna är jag väldigt lång bak. Jag vet om det. Och jag kommer förändra det med Pluto. Bobbo kommer kravlöst få gå in och ha roligt. Men för att ha roligt krävs det att vi har ett program. Det bästa Bobbo vet är freestyle och agility, så jag vill verkligen låta honom fortsätta med det så länge som möjligt. Nej nu måste jag sätta mej ner med en plan till låten. Annars kommer jag aldrig vidare, eller så byter jag låt igen......

Förra året när vi debuterade i klass1 officiellt så var jag så
här snyg (host host) Vad blir det i år?

Träningsdröm

I fler år än vad jag kan komma ihåg har jag drömt om att få ställa upp i en triathlon. Jag hatar löpning så det är ju ett problem. Men en dag... en dag..... 

Nu på morgonen var jag ute och power-walkade med hundarna både på väg och i terräng, och där ute i skogen, bland ris och berg fick jag impulsen att börja springa!!! Jag såg framför mej att jag faktiskt skulle kunna tycka att det vore roligt. Märklig känsla. Och då kom den där gamla drömmen upp igen. Jag skulle hemskt gärna vilja förverkliga en en dag. Kanske har jag ett mål med min egen träning nu? På vägen finns det många roliga varianter på triahtlon där en simmar, en springer och en cyklar. Kanske något att lura med Andreas och Jenny med på?????

Ger resultat!

Jag är så glad. Jag är verkligen det. Min kropp svarar, jag räknar intag och utgifter. Och summan blir minus. När hände det senast? Samtidigt är jag rädd att bara för att jag berätta så kommer kroppen reagera och återgå till fel system. Under två veckor har jag arbetat med suget, lusten och resultatet är vad kanske vilken normal människa som helst skulle uppnå. Men min kropp är inte som vilken människas som helst. I 20 år har jag kämpat med sjukdomar och obalanser som andra, och knappt jag själv, kan förstå. Jag har varit tröstlös, gråtit, förbannat, pockat, lockat, bönat men inget har hjälpt. Två veckor är kort tid. Bakslagen ligger nära. Men jag har presterat mer på 2 veckor än vad jag gjort de senaste 4åren. Så jag glädjer mej. Jag hurrar. Sakta men säkert har något hänt. Jag har slutat med alla mediciner. Jag har inte hamnat i trötthetskoma. Jag är här. Jag lever. Jag lyssnar till kroppen. Och nu börjar det ge resultat på det jag drömmer mest om. Åh vad jag hoppas att det fortsätter så här!

mat

Jag håller ju på att testa massor av nya spännande recept som trillar in i inboxen. Idag blev det fiskrätt från Ghana. Oj vad god den var! Att kombon apelsin cayenpeppar, kokos, fisk och tomat kunde vara så lyckad! Marcelo tittade dock på maten och vägrade smaka den. Barnen och jag åt desstå mer!

Påskjakt

  Barnen har längtat efter denna dag. Dagen då påskjakten ska starta. Ungarna är alltid så spänna att de håller på att krypa ur skinnet. De fick gömma sej i badrummet för att inte tjuvkika var de heliga påskpåsarna gömdes ute i trädgården. Sedan var det som att släppa lös ett koppel av unghästar på grönbete. De mejade ner allt i sin väg och förjusta rop ekade över grannskapet när de åtråvärda presenterna hittades. Påsk är allt spännande!




   

Själv fick jag en påskpuss

Mitt påskägg - inget att äta

Det är skönt med påsk. Det betyder ledigt. Ledigt, slappt och skönt i flera dagar. Jag behöver det. Känner att jag vill avsäga mej alla uppdrag, orkar inte  med allt det jag orkade förut. Jag har helt enkelt gått ner i en energisvacka. Förr i tiden, när jag var mer aktiv än jag är idag, så betydde mina energisvackor - eller återhämtningsperioder låter lite finare - att jag låg på sofflocket i två veckor och var världsfrånvänd i två veckor efter det. Nu funkar inte det, men jag känner igen mina low-flow-perioder. Så jag tillåter mej själv att sova middag. Jag leker inte lika aktivt med barnen, vår samvaro är mer av mys- och spela spelhållet.


Vad som är lite jobbigt med påsken just i år är att jag har slutat med allt småätande. Jag har slutat med allt godis och jag äter mer medvetet än vad jag gjort de senaste fem åren. Nog är nog liksom och nu när det visar sej på vågen så vill jag ju inte förstöra det hela. Men visst tycker jag att det är lite jobbigt med allt godis. Lite jobbigt. Det som är jobbigast är ändock en dag som den här när jag är hungrig hela dagen. Jag vill äta mer! Bara en knäckemacka, eller visst kan du ta en liten bit till av maten trugar fru hunger. Men jag vill ju inte! Jag är jätte rädd att den nyvunna segern, där kilona faktiskt lämnar mej. ska försvinna. Jag skulle inte påstå att jag rasar i vikt. Men jag ser resultat varje dag. Förut har jag varit nöjd om jag sett resultat efter en vecka. Hormonbalansen i min kropp är skör, och just nu verkar det fungera, så då vill jag inte riskera någonting. För mej blir det en matfattig påsk. Men det är också den bästa påskgåvan jag kan ge till mej själv!

Jag är så sabla godissugen!!!!!!!

Sexsnack

I går kväll hade vi sexualkunskap vid köksbordet. Jag är väldigt mycket för att ha en öppen dialog med barnen och förklara så mycket som möjligt i allra största mån. Jag tror att det utvecklar dem och får dem att tänka mer medvetet. Jag har väldigt svårt för 6-åringar som tror att allt som händer på TV är på riktigt, eller för barn som inte tar ansvar för sin egen förmåga, dvs barn som inte vet varför de tycker som de tycker, som inte vet vad de vill och inte förstår samband. Men att förklara saker som inte övergår barnens fattningsförmåga är bara dumt, så när frågorna om hur barn växer i magen, hur det ser ut och hur snoppens spermier kan bli en bäbis, då oroade jag mej lite för hur jag skulle förklara hur spermierna kom IN i mamman. Alltså själva samlagets funktion. Jag tycker de är lite för små att behöva förstå den processen..... Men jag behövde inte oroa mej. Istället drog jag fram Lennart Nilssons fina bilder och vi pratade spermier, hur barnet utvecklades i magen. Det roliga är att jag har en ultraljudsbild på Stora N när han ser ut som en liten grodd. Så vi jämförde bilder och kollade in handens- och huvudets utveckling. Det blev en riktigt trevlig timme tillsammans. Barnen var nöjda och när de sedan låg i sängen hörde jag hur de resonerade om vad de sett och jämförde med de föreställningar de haft innan. Att lyssna på barnen är ett av de bästa jag vet. 

Vårt första lite djupare sexsnack är avklarat. Jag slapp förklara det jag mest fasade för, och det är jag också tacksam över. Inte för att jag har problem att prata sex, utan för att jag inte är säker på vilken nivå det ska läggas på. Man vill ju inte bli snuskig och inte för djup så att de inte kan förstå och att frågorna blev större än innan. Stora N avslutade allt med att säga: Spermierna kommer in i mamman när de är så där tätt ihop..... Jag log och slutade tjuvlyssna.




Bilderna är från Lennart Nilssons ; Ett barn blir till

Fortfarande chockad

Har fortfarande svårt att ta in att Igge inte finns kvar. Jag gillade honom. Men vad är det för sorg jag känner? En fin människa har dött. Hans familj och vänner gråter av saknad, och jag...... jag har inte pratat med honom på över 8 år. Vad har jag för rätt att sörja? Om jag sörjer nu, varför gjorde jag inget åt saken för ett år sedan, eller två år sedan? Han är inte mer borta från mej nu än vad han var för ett halvår sedan. Ändå känns det förlamade i bröstet. På jobbet började vi prata om Igor. Flera av kollegorna kände honom lite ytligt, och jag kände att nej, jag känner honom inte ytligt, jag känner honom mer...... men gjorde jag verkligen det? Jag brottas alltid med de här tankarna när någon dör. Vad har jag för rätt att sörja när andra var närmare. Det jag känner nu kanske inte är rätt i moralens bok, men jag kan inte förneka sorgen, ledsamheten, taggen, det gör ont. Det går inte bortse från det. Jag kan inte förklara bort det. Alla ni som kände Igor bättre idag, än vad jag gjorde; jag lider så oerhört med er. För känner jag så här, vad gör då inte ni? Han var en sån fin själ. Vad jag har hört de senaste två dagarna så var inte vägen så rak för honom och han hade kanske svårt att alltid göra de rätta valen. Men hans person var så mjuk, öm och skimrande. Jag älskade hans närvaro, hans sätt att se människor, verkligen se dem. 


Igge, om du hör mej nånstans där uppe, om du kan läsa mina tankar och se dej så som jag såg dej hade du aldrig gjort det val du gjorde. Livet här på jorden är så kort, så kort och du var inte färdig här. Det finns mer att hämta! Det finns mer för dej här...... kom hem igen.

Igor Glad

När vi som vuxna stötte på varandra igen kunde jag knappt känna igen honom. Han hade blivit lång och stor. Hans enorma axlar och överarmar imponerade så att jag tjöt av förvåning över hur snygg han var. Jag kunde inte låta bli att stå länge, länge i hans härliga famn, trots att Marcelo stod en meter bakom mej. Även han blev förvånad över Igges förvandling. Efter det umgicks vi en del. Igors glada leende, hans ödmjuka inställning till livet, han generositet och hans fantastiska personlighet är det jag minns mest från min vän. I ett par år träffades vi till och från. Marcelo var kompis med Igges storebror, och att umgås med Igge var lätt, både som kille och tjej. När han berättade om sina tunga år i skolan var jag glad över att han nämnde mej som en av de som stöttat honom och som hjälpt honom att förstå att han hade ett eget värde. Inte bara jag, men jag var med. Jag såg honom. Han sa många gånger att han var tacksam för det. Själv var jag tacksam att han såg mej. Att han håsade upp mej från den lilla nolla jag var, till en person som faktiskt var viktig. Många gånger skrattade vi och skämtade om att vi borde ha blivit kära i varandra, men attraktionen fanns inte där, inte då och inte som vuxna. Vi bara gillade varandra som människor. Men så gled vi ifrån varandra igen. Han försvann ofta bort och jag fick aldrig veta var. Mitt liv rullade på. Igor finns ofta i mina tankar. Han är mitt "må-bra-rum". Egentligen känner jag inte Igge. Jag vet inte om han har några barn, om han hittade sitt livs kärlek, om han någonsin kom ur känslan han hade som tonåring, när alla andra skaffade brudar, och han bara var liten, och ingen ville ha honom. Jag vet dock att han då och då tänkte på mej. Det sa han alltid när vi stötte på varandra. Men nu är det många år sedan jag såg honom.

I dag fick jag höra att min Igor inte finns längre. Igges fina hjärta har slutat slå, jag hoppas att det inte är sant. Jag har faktiskt svårt att tro att han inte finns mer. Är det bara ett dåligt rykte? Jag hoppas det. Åh vad jag hoppas det.

En gång i tiden lärde jag känna Igge. Igge var en liten, liten, tunn, tanig kille som gick klassen ovanför mej. Han var inte särskilt populär och hela sin uppväxt blev han pikad för sin tanighet, sina längd och han hade ett ganska dåligt självförtroende. Igge och jag brukade sitta bredvid varandra och tala om livet. Vår ben dinglade ner från nån mur, vi kramades, skrattade tillsammans, men var aldrig intresserade av någon romantik. Han brukade fråga mej när det var hans tur att få tjejer. Jag som var ful som stryk fick mitt ego boostad av att han trodde/tyckte att jag var populärare än honom. Och för det kom jag att avguda min korta, blonda vän. Vi umgicks egentligen aldrig på "riktigt". Det var inte så att vi ringde och stämde träff. Det var mer så att vi stötte samman och sökte varandras sällskap när vi fick tillfälle. När han började gymnasiet försvann han från min sfär.

Hundträning som inte funkar

 Jag har vid flera tillfällen verkligen inte fått träningen att funka med hundarna den här senaste veckan. Och jag vet inte varför. I dag när jag tupplurade låg jag och tänkte vad jag ska göra annorlunda. För att fortsätta bli as förbannad och bryta träningen håller ju inte om jag ska tävla om ett par veckor. Så när jag gick ut på gräsmattan tog jag Pluto först. Han funkar bäst.

Pluto är rolig att träna, han vill mycket och är otroligt känslig för mina kroppssignaler. Han är fortfarande lite omogen och studsar upp och ner som en duracellkanin när han väntar på bollen. Men allt artar sej. Kanske vi kan ta ett första pris i maj, om han orkar hålla i hop sej så lång tid utan belöning. Men målet att vi ska tävla gör så att jag tränar mycket mera. När lydnaden funkade någerlunda, jag tycker att läggande under gång är för dåligt fortfarande och han kan inte stegförflyttningar. Dessutom vill han gärna gå snett under foten för att se mina ögon ordentligt. Det går att korrigera men han han är snabbt fel igen. Det finns en del att finslipa med andra ord. Vad jag börjar bli riktigt nöjd med är apporteringen. Han sitter stilla, tar ett omtag men har slutat att sätta sej framför mej och slutat tugga hysteriskt på apporten. Bravo Pluto! När vi började träna freestyle så lossnade äntligen programmet. Jag fick en röd tråd vad det är egentligen som jag vill förmedla med dansen. Sen får vi se om andra fattar. Men jag fick till rörelserna och ett avslut som jag förstår. Pluto är med på noterna, det enda han måste lära sej är PUSS, när han står på bakbenen. Vi måste få lite mer stadga i rörelserna men han programmet känns bra nu. Jag ska visa Marcelo, min största kritiker när vi är lite säkrare. Han brukar komma med bra tips och idéer.

 Bobbo gick jag ut med på ett helt annat sätt idag. Vi körde lite apportering - med sök. Det lugnade ner hans galna nerver lite. Sedan började vi med fotgående. Han är lite för ivrig, men vi gav oss inte och det gav honom självförtroende. Jag testade sedan två andra positoner i HTM-programmet. Tragglade dessa, gav mej inte när han inte fattade och han började inte yla och försöka springa mellan mina ben i slalom hela tiden. Vi körde på och han blev block halt. Jag trodde faktiskt att han bröt tassen, eller slog av ett par nerver. Höger fram hängde helt livlös efter att han sprungit efter sin belöning. Jag hoppades attd et skulle gå över. Han var lika på och trodde att han skulle få träna på tre tassar. Men nej. Istället drog jag igång musiken till htm. Den är för lång. Jag satte många bitar, och jag tror att vi har ett relativt bra program, men Bobbo håller inte hela vägen. Vi är inte tillräckligt bra, så jag måste korta ner det. När Bobbo vilat tassen i tio minuter var han helt bra igen och vi körde igenom början. Den kändes bra. Det kändes som att vi har början till ett bra program. Men som sagt, vi får nu korta ner det rätt mycket.




  Att slå huvudet i väggen och misslyckas med träningen är ett av det värsta som finns. Jag kan ta att det inte funkar perfekt hela tiden, men att ha hundar som är så galna att de springer runt i cirklar i ren upphetsning är inte kul att jobba med. Utmaningen som förare blir då att försöka komma runt problemet. Med Pluto är det inte ett problem. Han mår bra i kroppen och det är bara att trötta ut honom en stund först så fokuserar han bra. Med Bobbo har jag problemet att han blir godis-idiot dvs han är inte medveten om vad han gör när det finns godis, och lär sej då ingenting eller så blir han halt om jag belönar med boll. Kroppen orkar inte alls vad huvudet vill. Även om träningen långt ifrån var lika bra som den brukar så har jag trots allt brutit ett dödläge där ingenting funkade. Vi får fortsätta jobba vidare och se var vi hamnar. De här två sista dagarna har vi mest gosat, klappat och kelat med varandra, jag och hundarna. Bobbo och Pluto till och med lekte tillsammans ute häromdagen. En stund fick de hålla på innan jag sa ifrån. Det är behagligt i flocken just nu. En liten incident i förrgår som avbröts av Marcelos höga tydliga NEJ är allt som skett. De fångar inte varandras bollar, de respekterar varandras smulor i köket, byter ben hövligt och artigt och nosar på samma fläckar utan att buffla bort varandra. Pluto fortsätter att söka skydd hos Bobbo och jag tror att allt hänger på Bobbos humör. Vårt hus är faktiskt riktigt ahrmoniskt just nu. Skönt efter en vecka av hög turbulens, speciellt av alfatiken i familjen....
 

Ogjord söndag

Det känns som jag har loppat hela dagen. Har liksom inte fått något vettigt gjort. Så tänkte jag iallafall när jag satte mej ner med mina kvälls knäckisar bredvid Marcelo i soffan. Men så tänkte jag efter. Det är nog inte sant. Jag har varit rätt duktig. Jag började dagen med en lång promenad på lite över 2 timmar med hundarna och min äldsta dotter som för första gången fick cykla på en stor cykel.Brossans. Hon var så duktig! 80meter hemifrån brakade hon i fullfart ner i diket bara..... Vi satt en lång stund där nere i diket och kramades medan hundarna lade sej bredvid oss. Vi hittade lite tussilago och pratade om hur roligt vi haft det. Solen sken och det var skönt ute. Ett par grannar gick förbi men vi fortsatte kramas. När vi kom hem strök jag pärlplattor. Nån användning ska man väl ha av ett strykjärn????? Jag lagade mellanmål, lunch, bakade bröd. tömde diskmaskinen tre gånger och fyllde den igen. Jag tvättade. Sen tog jag en tupplur och det var så himla skönt! Nu på kvällen har jag tränat hundarna, monterat ner dammsugaren, den sög dåligt, kastade en ner monterad dammsugare, skurade toaletten, torkade alla skåp och det mest förhatliga av allt förhatliga som jag hatar, avskyr, tycker illa om, ogärna gör och som får mej på mitt mest förhatliga humör - jag tog hand om tvätten. Så jag vet inte om det kan kallas för att ha gjort ingenting...... Nu ska jag ut och kolla oljan på bilen innan jag hoppar i sängen. I morgon ringer klockan 05.15 för en uppfriskande morgonpromenad..........öhhhhhh!

April

Nu är det april. Nu kommer våren göra intåg ordentligt i mitt liv. ÄNTLIGEN! Det finns så mycket spännande att göra den här månaden. Till att börja med går jag in i den här månaden, lättare än vad jag varit på kanske 2 år. Och bara det är ju hoppfullt. Det håller mej spänd inför kommande veckor! Sonen blir 7år. Helt otroligt. Är jag 
mamma till en 7åring? Lilla Alma kommer att döpas och Kristin ska få sin efterlängtade bäbis, som skulle ha kommit ut i början av den här veckan. Men april barn är ju mysigt. Min faster fyller år idag; GRATTIS! och det gör hon också lättare än på länge, JÄTTE GRATTIS! 


Vi kommer att tävlingsdebutera. Vilket är asnervöst just nu eftersom det går verkligen ankskit med träningen. Funderar på att stryka Bobbo, så illa är det. Men vi får se hur det går kommande veckan. Vi har ju inte tränat i april än..... 
Världens bästa vän Frida fyller år den här månaden och jag känner mej så där härligt förälskad i min underbara Marcelo. Det känns som det kommer gå bra nu.

Trött men äter god mat

Nu börjar livet spinna på lite för fort. Jag vill inte hamna i stress-läge igen. Men jag har mycket runt mej som jag skjuter upp. Så nu kommer jag säga nej, nej och åter nej till mycket. Jag klarar inte av att fullfölja alla åtaganden. Helgen ska jag använda till att beta av alla "måsten" som får mej att må dåligt. 


I dag blev det ingen kurs, den var inställd pga spöregn, och jag kände en suck av lättnad när jag hörde det. ILLA! Jag som älskar att gå kurs med Pluto. Det blev heller ingen längre promenad, eller någon träning. När maten var uppäten och undanplockad var klockan över åtta och det var mörkt ute, och barnen väldigt trötta. Så idag struntar jag i alla måsten!!!!!! Så fort pottsorkarna har somnat i sina sängar ska jag gå och sova själv. Jag behöver mer sömn om nätterna. Roligt är det dock fortfarande att få nya recept att laga mat till varje dag. Det är som att öppna en pralin varje dag. Gott är det också. Hittintills har dessa funderinagr kommit:

Varför har jag inte ätit mer selleri i mitt liv?

Vad faan är quinoa? Innehåller det gluten?

Inte visste jag att sesamolja var en sån delikatess!

Äggmaka med kalkon och tomat vilken super kombo!

Jag är lyrisk, och de nya recepten får mej att känna mej lycklig. Jag har ett riktigt bra liv! Det är kul just nu! Tänk vad lite mat kan sätta guld på tillvaron!

Förbannad jävla hundträning

Efter incidenten med maten i magen, kräkas, vara super svullen, svårt att röra sej och vara fullständigt olycklig har nu Pluto kommit igen och var slank, fin, rörlig och villig igen. Så under kvällskvisten började vi träna. Under de kommande månaden har vi ett par starter. Det är debut i lydnads ettan, han ska göra sin sista tävling i freestyle klass 1 och debutera i klass2. Jag tror även att det var i maj han skulle starta i agility. Med andra ord har vi en del att träna. Bobbo ska debutera i klass2 i freestyle och htm så han behöver också tränas.

Så jag tränade.


 När jag kom in var det en intressant diskussion om Ceasar Millan på FB. Ni vet killen som har smala koppel runt hundens hals och får dem att sluta bitas när alla andra gått bet. Jag gillar killen och kunde inte låta bli att lägga mej i. Tilläggas bör att den som startade tråden är en av Sveriges bättre instruktörer, så hon vet vad hon pratar om, dessutom är hon en underbar människa. Och allt hon gjorde var att lägga in om en artikel skriven om Millan. Så ingen skuld på henne. Men inlägget var en av många som jag stött på av "hundkännare", tränare, experter och annat som fullständigt sågar Millan. Jag vet inte vad andra ser som jag inte ser. När jag titatr på programmet, och när jag var i Globen och såg på honom så hör jag:

Motionera din hund. Älska din hund genom att ge den vad HUNDEN behöver, inte vad DU behöver för att trösta dej. Motionera igen. Var tydlig, rak och konsekvent med dina regler. Sluta behandla hunden som om den vore en kelgris. Beröm hunden när den gör rätt, men mata inte på hundens rädslor genom att berömma när hunden gör fel. Hunden har du skaffat och det är ditt ansvar att se till att den får vad den behöver. Och du, motionera en gång till. Slå inte din hund. Slit inte hunden i nacken dag ut och dag in, lär den gå ordentligt i koppel istället. Lär din hund att acceptera omgivningen, det är inte ok att göra utfall. Men slå inte din hund. Klappa om den, kramas, lek tillsammans och det vore toppen om du orkar träna hunden så den får ett jobb.


Sen kan jag tycka att alla de metoder som används i programmet inte är ok. Han använde elhalsband tre gånger för att lära en hund att akta sej för giftormar. De ägare som har tackel, rekommenderas att byta halsband, men han tvingar dem inte. Sen ogillar jag löpbandet han visar för de som inte orkar promenera sina hundar ordentligt. Men jag vet inte om det är så skadligt. Han sätter upp halsbandet högt upp i nacken där de är känsliga ( för övrigt ett råd jag har fått av Anders Hallgren till min förra hund) precis som de gör på många utställningshundar här i vårt land. Det finns säkert fler som jag inte kommer på nu. Men han gör mycket bra också. Som att springa in med hunden som var livrädd för blanka golv. Men springa gick bra och tills slut även att gå in. Tollaren som var rädd för att simma höll han i tills hunden simmade lugnare i hans famn. Han drog aldrig ut hunden i vattnet utan väntade ut hunden och blockerade den från att gå tillbaka när han väl gått en bit. På ett par minuter simmade hunden glatt runt i poolen själv, gick upp på land och hoppade i självmant. En aggressiv hund stoppa han in i flock med massor av hundar och hunden blev så chockad av alla hundar att den satte svansen mellan benen och slutade attackera. Han har i många program tagit med ägarna till lydnadskurser, agility, vallning och sökkurser för att få dem att få upp ögonen för att man kan göra saker med sin hund, förutom att låta dem springa på tomten.

Jag tycker debatten runt honom är alldeles för ensidig. Man behöver inte köpa allt han säger för att gilla helheten. Det andra tycks höra  är
Elhalsband, dominans, kuva hunden, slit nacken i två delar med tunt koppel.
Än så länge har jag dock inte sett någon, eller hört, ge alternativ till det Millan gör. Skulle avra kul att se hur "andra" sidan skulle hantera dessa hundar och framför hundägarna. Som instruktör har man ju träffat på de som gör som de vill, utan att lyckas och utan att ta till sej det man säger. Så det är inte lätt alla gånger.

I dag misslyckades jag med träningen. Pluto gick halvtaskigt, men han försökte och vi kom fram till lösningar, även om det brukar gå bättre. Bobbo blev jag vansinnig på. Han kunde inte det lätta kommandot "framför" som han kunnat i tre års tid. Det slutade med att jag kallade honom dum och avbröt träningen. Jag var för frustrerad för att fortsätta. Jag slog inte, jag skrek inte, jag avbröt och morrade fula ord. Sen kom jag in till diskussionen om Millan. Själv kände jag mej som en dålig matte idag. Vi hundägare gör inte alltid rätt. Även om vi skulle önska det.

Gårdagens Pluto

 

Har ni saknat knasigheterna Pluto hittar på? Nåväl nu kommer det en liten uppdatering i ämnet. Han är ju inte lite galen min virrpanna.

Magen brukar bukta innåt här. Men inte nu. Svullen och full.

 I går kom jag hem och hittade locket på fodertunnan i  vardagsrummet. Fodertunnan som är instängd i tvättstugan. Något som var fullt var Plutos mage. Fullproppad med mat. Han vaggade fram som en överdräktig gris. Man såg verkligen hur han led av sin super uppspända buk. Jag övervägde stort att åka till veterinär. Men ajg avstod efter stoora betänkligheter. I natt bajsade han inne. I dag på eftermiddagen har han kräkts flera gånger. Osmält mat och slem i stora högar. Nu undrar han varför han inte får mat för..... ja, jag undrar???

Min tunna till hund, otymplig och illamående.

Magen är mindre spänd och han har börjat röra mera på sej. Men magen är fortfarande full. Den står ut... Jaa, Pluto, Pluto.

Pratade jobb med Jonna

  I dag pratade jag jobb med Jonna. Jonna är bäst! Hon är på ett jobb hon inte trivs. Hon vill byta. Jag har min dröm hon har sin dröm. Undra om vi skulle kunna förverkliga våra drömmar ihop? Hitta ett koncept som fungerar. Jag är ju på ett jobb jag trivs. Vill gärna stanna kvar, men man vet ju aldrig. Jonna ska få bäbis snart och efter det har jag jobbat ett tag och sedan nåt år till, sen skulle det vara häftigt att förverkliga det vi vill göra. 

 Som person har jag ju svårt att driva igenom saker. Jag behöver en sol som lyser, själv är jag en måne, klarar mej inte utan andras lyskraft. Men när den finns där så kan jag uträtta massor. Jag behöver en sol. Jag behöver en utmaning på rimlig nivå. Jag behöver känna mej kompetent. Jag drömmer om en arbetsplats där hundar och djur har en naturlig plats, där boxningssäcken hänger som en vän i förbifarten, en arbetsplats där mina och kollegornas barn kan komma och mysa efter skolan, i soffan, framför datorn, ett skrivbord med tid för läxorna. Jag vill ha en arbetsplats där polisen tar en fika, där psykologen har en soffa, där skolgrupperna är små, anpassade efter att väcka lusten till lärandet, där åldrarna på barnen inte spelar någon roll utan hur du lär dej är det som får styra. Jag ser framför mej lokaler där föräldrar är välkomna och ger oss tackkort för att vi gjort ett bra jobb och för att vi verkligen har det, där politiker poserar inför tidningarna och berättar om framgångssagor. 

Jag drömmer om ett arbete där knogar slåss blodiga, där tårarna rinner, där barnen hulkar av gråt, en arbetsplats där eleverna kan sova och framförallt känna sej trygga. Idag kändes inte den verkligheten så långt bort. 

Men i ärligheten är det en lång väg att gå, och om sanningen ska fram tror jag inte att jag kommer hamna på den arbetsplatsen. Men drömma är rätt skönt!