Påsklovet över

Påsken har gått förbi. Tio dagar ledigt har passerat. Vi åt ett ägg, vi grillade med familjen, åt den traditionsenliga fisken på fredagen hos svärmor, 

Många promenader med hundarna blev det.

Faster o sysslingar tillsammans
för att hjälpa min farmor.

det blev många hundpromenader, en sväng till stallet och eldning hos farmor. Vi blev bjudna på oxfilé hemma hos Martin och Lotta, fick besök av käraste vännen Anna och hennes fina Harry, pappa och hans fru kom och firade barnens kommande födelsedagar och jag tiggde barnvakt till helgen vi inte löser. Jag tränade på crosstrainern. Vår trasiga TV byttes mot en ny och vardagsrumsbordet blev en TV-bänk. Vi har nog städat 24 gånger den här veckan.

Ny säng!

Och vi fick en ny sängram efter att ha sovit på madrasser på golvet de senaste tre åren. Sista dagarna hann vi njuta av solen. Jag somnade i solen, lyssnandes på radio. Och jag skrev 3½ sidor på min uppsats. Som en våt, illaluktande filt låg den över och förpestade hela ledigheten. Tiden som passerar mej nu är livet. Barnen växer, Bobbo blir äldre, allt förändras medan jag sitter här och gör ingenting. Om ett par år kommer denna påsk försvinna ur mitt minne, inget märkvärdigt hände, men vi är här, närvarande, varande. Tillsammans. Jösses vad vi är tillsammans. Kampen vår familj går igenom är inte över. Det resignerade stadiet har blivit en blandning av ilska och uppgivenhet. Den stora kampen tillbaka till normalitet kommer vara lång och Marcelo och jag får ibland påminna oss om att våra irrationella känslor faktiskt bottnar i något. Men vi har varandra. Alltid. Nära. Vardagen återvänder. En dag kommer den här tiden vara ett blekt minne. En dag står vi på toppen igen. Tills dess ska jag njuta av att få sova i solen, av mina barns tunna armar runt min hals, Bobbos ständiga närvaro vid min sida och bra vänner som hälsar på.