Jag sitter här med mitt té framför datorn och ser ljuset i tunneln. Jag är på sidan sex av åtta i min spanska uppsats och även om den kanske inte blir godkänd i första rundan har jag ändå fått ihop en text. Nu är det bara slutsatsen kvar. I mörkret hör jag hamstrarna gnaga på frön och snosandet från mina sovande barn. Bobbo ligger vid mina fötter och jag är vaken ensam igen. Jag gillar tysta nätter som den här. Fast jag kan förefalla som en ganska positiv person är jag ganska dyster och mörk i min personlighet. Därför passar natten mej. Ensamhet, jag älskar självpåtagen ensamhet! Kanske är jag på väg ur min skrivkramp och mitt stillastående tänkande?
Snart ska jag lägga mej i min nya säng brevid min vackra make och få några timmars sömn. Jag längtar samtidigt som jag njuter av att sitta uppe. Jag undrar hur andra människor lever sina liv. Hur gör de? Jag tycker alla hinner så mycket, är så engagerade och alla tycks vara så..... lyckade. Undra hur jag ser ut i andras ögon. Tjocka jag i mitt lilla hus med min sköna familj och mina udda djur. Den underbetalade, lågstatus läraren som låtsas hänga med i finrummen. Hon med alla drömmarna och så lite tid. I Marcelos ögon är jag den bästa flickvännen, den vackraste frun, i barnens ögon är jag mamman som ger själslig ro och för mina elever är jag den något virriga men snälla läraren som gärna lyssnar. På gipset skrev de Åza ä världens bästa lärare. Det värmer! För en tid sedan fick jag istället höra alla mina tillkortakommanden och hur plump och elak jag är av de som borde känna mej bäst. Så lite de brydde sej om mitt innersta jag. Skönt med kontraster. Av mej finns nog tusen olika bilder och kanske borde jag se på omvärlden att de också består av mer än mina ögon kan se. Det är nu under kvällens sista timmar som jag hittar min frid, min ro. Det är nu jag göder mina tankar, de som får mej att utvecklas, bli större och hitta lösningar. Nu jagar jag inte. Nu är jag jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar