När jag blir arg så släpper inte känslan. Den ligger liksom i bröstet och pyser ut illastinkande rök hela tiden. Det ligger så nära på ytan. Igår blev jag för första gången riktigt arg på mina elever. Idag när vi har lektion känner jag att ilskan pyser upp så fort de gör någonting. Jag blir så förbannad på när de är respektlösa, så jag blir en ilsketant!
Igår snäste jag åt min egen spanskalärare på universitetet. Han skriver och pratar samtidigt. Dessutom skriver han så slarvigt att man inte kan tyda vad han skriver. Jag har jättesvårt för att skriva och ta till mej kunskap samtidigt. Så där sitter jag och skriver i rasande fart, samtidigt förklarar han. Och när han är på väg mot nästa meningen sitter jag och undrar varför det och det ordet är understruket och varför det tredje ordet har en cirkel. Vad är det för fel med 4 sekunders tystnad efter att man skrivit klart?Gahhh!
Två elever tog mej åt sidan idag och och frågade om jag var arg. Sen spred det sej som en löpeld runt hela skolan, elever som jag inte har kommer fram och ger mej en kram och säger att jag inte ska vara så arg. Samtidigt har jag elever som bönar och ber om att det ska bli lugnare och att de är trötta på att samma elever hela tiden förstör. Nu är det ju så att jag verkligen tycker om de här eleverna, både de som stör och de som sköter sej. Så inget är personligt.
Men så kommer man hem och möts av glada barn som saknat sin mamma. Vi sitter i godan ro och pratar och myser. Men så blev jag avsnäst av Marcelo som glodde på fotboll. Uhj vad ilskan bubblade upp igen. Jag blev så arg att jag gick och lade mej. Bättre det än att två ilskna vuxna individer ska stånga oss blodiga för struntsaker som verkligen inte betyder någonting. Nu kunde vi fnysa i varsin ringhörna istället, och jag fick några timmars mer välbehövlig sömn.
Sista lektionen idag fikade vi och hade super trevligt. Nu ska jag försöka sprda kärlek i bröstet och inte låta den röda ilskan sprida sej mer. För det är lite som Dalai Lama säger - Om man låter den häftiga ilskan svämma över och man tycker att man fått ur sej det man behöver genom att gräla, eller skrika så är den omedelbara känslan skön, för att man fått ur sej det. Men så blir man lika arg snabbt igen när man sitter i bilen en kvart senare och någon dåre blåser förbi på ett farligt sätt. Ilska föder ilska. Harmoni föder harmoni.
Puss på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar