Nu har vi kommit igång med det som kallas för vardagen igen. Jag har kommit in i mitt jobb och trivs faktiskt riktigt bra på att vara på två olika skolor. Båda har sina fördelar och man blir lika glad varje gång man känner att något funkar. Nackdelarna på skolorna hinner man inte riktigt med, för man ska ändå till den andra skolan snart. Min superfina, underbara dotter har börjat skolan och blivit passivt, tillbakalutat tonårstrotsig. Skolstarten var väl inte den bästa. En tjej i klassen var rätt elak varje dag, och det slutade med att Mittimellan N vägrade gå till skolan och bara låg och grät. Många telefonsamtal till lärarna, samtal mellan tjejerna och nu har det rätt ut sej, min dotter och den tjejen är nu bästisar. Tänk så fort det kan vända i ett barns värld. Vad fantastiskt det är!
Barnens aktiviteter har dragit igång igen. De stora barnen är inne på sitt fjärde år med judon och tjejerna är inte längre nybörjare på cirkusen utan går in i sitt andra år. Den här terminen får de välja lite specialgrenar, och det blir rockring den här gången med plus att de vill börja gå på lina. Jag är tacksam över att de väljer samma saker, för det betyder att de tränar på samma tider och mindre spring för mej! Stora N fortsätter med fotbollen men tjejerna hinner inte med nån fotboll i år, däremot har de börjat alla tre med capoeira. Så nog vet jag att jag lever! Tur att jag har en äkta man som hjälper till med allt skjutsande. För egen del fortsätter jag med cyklandet, och universitetstudierna är inte på en och samma dag längre så jag hoppas hinna med box nästan varje vecka. Vad jag däremot har märkt den här veckan är att jag inte alls hinner med på kvällarna som jag gjorde förra året. Blogga???? var är den tiden? Allt fix är liksom bortblåst. Handla....? Nja...en annan dag.... Sms;en hopar sej i telefonen. Mejlen rasar in. Jag försöker besvara dem så fort som möjligt, eller så fort jag har ett svar. Där kan jag känna lite stress. Men i natt beslöt jag mej för att inte vara stressad. Jag tar hand om det i helgen när jag har tid. Dygnet har bara 24 timmar och jag behöver sova 7 timmar, för tillfället.
Just nu känns det som jag lever i en liten bubbla. Det är jag, mi marrido och våra barn. Hjulet ska gå runt. Marcelo går en längre promenad med Bobbo, Lilla n får cykla med, Mittimellan N har judoträning, jag skjutsar, tar med mej cykeln och cyklar under hennes träning, Stora N ska till en kompis, han tar sej dit själv. Jag går upp tidigt och rehabar Pluto, tjejerna har cirkus träning medan sonen har judoträning, jag åker emellan, Marcelo lagar mat..... läxorna görs, ett parti schack spelas, vem hinner ta lillasyster till vårdcentralen, är det imorgon du ska tävla, kan jag åka på middag med kompisarna.... ja ni vet. Så om jag är lite bakom flötet, inte svarar på tilltal så vet ni varför. Jag har inte riktigt kommit in i ekorrehjulet än. Jag sitter kvar på mitt rosa moln där jag smakar på Marcelos mumsiga kyssar. En rätt behaglig plats om jag får säga det själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar