Tankar kring hundägande och Pluto

Vi har haft en fantastiskt fin höstmorgon här hemma.

Jag känner mej inte som en hundägare längre. Visst vallar jag runt hundarna en aning, ibland längre och ibland kortare sträckor.

Bobbo lös, Pluto i koppel. Så har det
varit ett par månader nu.

En gång i veckan tar jag fram klotången och kortar av naglarna. Jag försöker massera Plutos bakben, ibland  går han inte alls med på det, ibland njuter han. Bobbo kommer och lägger sitt underbara huvud i knät och förstrött kliar jag medan jag glor på tv eller sitter och äter. Men hundarna är nu mest bara här. De är liksom inte en del av alltet. Kanske är det så att jag vill ha mina hundar som mina barn. Jag vill aktivera dem, inte bara ha dem runt mej. Precis som vi åker på judon, cirkus, konståkning eller fotboll vill jag aktivera mina hundar i sök, apportering och trickträning. Jag vill träna lydnad och springa på agilityplan. Jag har aldrig varit en bra mamma på att bara vara. Jag tänkte på det idag. Visst skjutsade jag runt dem, men vi roade oss kungligt i gallerian, där vi räknade, pratade, skrattade och umgicks. Vi diskuterade, förhandlade och jag bara älskar våra långa samtal. Här hemma lärde jag Lilla N hur hon skulle gasa på fyrhjulingen och jag tränade Mittimellan N i att fånga bollar. Jag och sonen spelade schack och långa stunder har jag legat och kramats med dem en och en idag. Men att bara vara, då blir jag tråkig. -Måste ni leka i soffan, gud vad ni babblar, gå in på rummet och lek istället.... så lät jag på kvällen när vi hamnade framför TV:n. 

På promenad i vår älskade skog idag.
Den är magisk och snårig!

På samma sätt är jag med hundarna. Jag tycker om när vi aktiverar oss, när jag får träna, när vi umgås. Som när jag lagade mat blev det lite träning för Pluto, som lärt sej att han får komma in i köket eftersom husse bjuder på gott där när han lagar mat. Men sidär är en gräns som inte är okey. Köket är no-no område när vi äter och lagar mat. Det är bara Bobbo som får vara där. Självklart är det för att minimera eventuella bråk om tappade matbitar. Men under flera månader nu har Pluto valt att korsa den osynliga linjen. I dag tränade jag honom att stanna kvar på sin sida. Då var det kul igen. Efteråt var han super halt. Mindre kul. Jag är rätt tråkig när vi inte gör någonting., Så det känns inte som jag är hundägare längre. Känns mer som jag.... bara har dem. 

För många så är kanske livet med hund är just att bara ha dem. Och de trivs med det. Jag gör inte det. Jag vill mer. Märks det att jag är frustrerad? I några veckor har jag varit så glad över att Pluto tycks ha blivit lite bättre. Han klarar lite mer belastning. Fortfarande går han i koppel, men han går inte lika illa. Men sista två dagarna har han börjat hoppa på tre ben allt oftare. Tvivlet gnager. Ena dagen tänker jag att det är klart han kommer bli bra, det tar bara tid. Andra dagen tänker jag att vi kommer få ta bort honom. Hundar ska inte behöva lida, frågan är bara när. Nu i veckan beslutade jag mej för att behålla honom så länge han visar livsglädje, trots smärta. Jag har också ont i kroppen men älskar livet. Jag skulle inte vilja bli avlivad. Men när han som idag visar tydligt att det inte är bra varken kroppsligt eller själsligt, då snurrar tankarna igen. Hur länge ska man hålla på? Det är enkelt för mej att tänka i de här banorna, för jag har inga planer på att ta bort honom nu. Skulle det vara mer på allvar kanske det skulle vara ännu mer kaos. I bland snuddar jag vid tanken att skaffa en ny hund. Förut, när det inte var aktuellt överhuvudtaget kunde jag sitta och kolla på olika raser, men nu när det kanske skulle kunna vara aktuellt, då vill jag inte ens titta. Men jag kände tydligt idag när vi var ute i skogen att jag verkligen inte vill ha en ny hund. Jag vill ha min Bobbo och jag vill ha en frisk Pluto. Månaderna som gått har gjort att jag mentalt blivit redo för ett reducerat tränings- och tävlingsliv. Jag är nöjd med det. Men jag är inte nöjd med att ha det så här. Att se ens älskade hund ha så ont och tycka att det mesta är jobbigt. Att se ens hjärta leta efter adrenalin kickarna för att få  smärtlindring och för att frigöra uppdämd energi, det känns inte bra.  

Pluto och jag. Love you.

Nu ligger hundarna i vardagsrummet och vilar. Vi var ute 50minuter i skogen idag. Plutos längsta promenad sedan operationen. Bobbo har tränat lite tricks med mej och apportering med Lilla N. Pluto fick som sagt lite vardagsträning. Det har varit en fantastisk höstdag. Ingen av hundarna flyger upp så fort nån av oss rör sej. Det betyder att det är lite nöjda med sin motion. Men till vilket pris för Pluto? Bobbo får ju betydligt mer till vardags än Pluto. Han håller, men Pluto? Min fina, fina Pluto. Hur länge vill du hålla på?