Hallelulja!!!

På väg ut att rida tillsammans; Pepino och Lilla Bella, jag och min dotter!

Det har varit så många timmars bearbetning. Jag har vänt ut och in på mitt hästkunnande, frågat om råd och bannat att jag inte löst det. Pepino har inte velat rida ut. Han går ut en bit, sen stannar han, försöker vända, backar, småstegrar, slår med bakbenen, slår med huvudet, hugger tag i bettet, snurrar och skriker till. Det har resulterat i att jag börjat gå ut med honom och ridit hem. Idag skulle Lilla N följa med och jag bestämde mej för att följa den gnagande tanken jag haft ett tag. Jag skulle gå ut en bit, hoppa upp och sedan fortsätta ut. Jag och dottern gjorde i ordning våra hästar och begav oss ut. Det gick bra. Så var det dags att hoppa upp. Men där började problemet. Han skulle vända. Fast jag gav mej inte. Och jag blev inte rädd. Tillslut skrittade han in i skogen. En bit. Sedan började proceduren igen. Och han gav sej även denna gång och fortsatte tillslut framåt. Sedan blev det yttligare ett stopp och en del bråkande. Då försökte han ven bita mej i skänkeln! Lilla N blev rädd när han höll på och trodde att även snälla Bella skulle bråka. Det enda den lilla hästen ville var att Pepino skulle gå först. När vi kom till nerförs backen kom den stora protesten. Vi har haft en där vid ett tidigare tillfälle. Han skrek, snurrade in bland klippblock, sparkade, backade, frös fast. Ja, du förstår scenariot. Lilla N frågade flera gånger om jag var rädd. Hon var det. Men konstigt nog var jag inte det. Och det var som en inre röst sa åt mej när jag skulle mana framåt och när jag skulle låta honom tänka. Tillslut taktade han nedför backen. Det kändes som om han var osäker på om han skulle explodera och springa hem eller om han skulle lyda och gå fram. Det gjorde att vi red nedför backen lite fortare än Bellas ben hann med. Vi försvann runt en mjuk sväng och jag ropade åt dottern att hon snart skulle se mej. Jag vågade inte stanna honom, då hade jag inte fått honom framåt igen! Men vid nästa vänstersväng var jag tvungen att stanna och vänta in ponnyn. Då kom Lilla N gående. Hon hade blivit så rädd att hon hoppat av.

Lilla N gick med Bella
resten av vägen.
Hon berättade allt om olika
svampar och Bella lyssnade.

 Så nu var hon glad och nöjd igen. Pepino vägrade gå framåt, men när Bella gick före så gick även han. Och han gick om Bella. Han var på helspänn men kändes ändå trygg. Där och då kändes det som att nu hade vi övervunnit det värsta. Och det hade vi. Det blev några små tveksamma stopp till men resten av turen blev helt magnifikt underbar! Jag kände hur våra kroppar smälte samman och vi red runt på volter runt ensilagebalarna på fälten, han gick skänkelvikning och när rådjuren lekte tafatt precis framför oss, stannade vi till och njöt av att se de smidiga djuren. 

Lilla N fotade mej och Pepino. Min häst och jag. Så stolt!

Jag red både med tvåhands fattning och enhand. Men han lyssnar mer på skänklarna. Efter WE-kursen har jag tränat in att han ska stanna när jag kniper med knäna. Och han stannade. Jag kände att min sits var mer följsam och smidig än den varit förut och det var en sån fröjd att rida idag. Det var helt otroligt! Vi kändes som ett! Det ger sån lycka. Vilken lycka! Vilken fantastisk stund vi delade. Jag ler fortfarande, så många timmar senare! Det var nästan en religiös upplevelse!