Kroppen är nere i en svacka. Jag behöver sova och sova och sova. Men jag kan inte. Jag har cravings, öronen blossar igen, muskelinflammationer blossar runt i diverse delar av kroppen och jag har utslag i hela hårbotten. Jag har försökt att lyssna på kroppen och lyda dess vilja men det har inte gett så bra resultat. Det har inte ens varit särskilt kul och avslappnande att åka till stallet, för det enda jag har önskat är att få åka hem och sova. Så två dagar den här veckan stannade jag hemma och lade mej på sängen efter jobbet. Så klart resulterade det i att jag slocknade som en liten bäbis och sov som i koma. Men efter det har det faktiskt varit lite bättre. Det gjorde jag nästan varje dag i somras - sov middag! Det är rätt många runt mej som är på väg in i väggen. Det är skrämmande tycker jag. Och eftersom så många är på mej, och har varit de senaste 15åren om att jag är på väg in jag med så är det klart att man tänker till. Men jag tror att det är väldigt stor skillnad på att ha mycket att göra och vara stressad.
Vid något tillfälle läste jag om att forskarna kommit fram till att det är inte stressen i sej som är farlig utan det är när man aldrig återhämtar sej som det blir tokigt. Jag är världsbäst på återhämtning! Eftersom jag har en sjuk kropp och jag hatar att vara sjuk måste jag hela tiden balansera så att jag håller mej frisk i kropp och själ så gott det går. Lyssnar jag inte på signalerna tar det stopp och då kraschar kroppen och jag bli sängliggandes. Ligger jag i sängen blir jag invalid pga ryggen. Därför får det inte gå så långt. Så visst har jag späckat schema men jag kan också lägga mej och sova och strunta i alla måsten. Jag kan ta helger utan att städa och springa på alla aktiviteter och glo på film flera timmar i sträck. När jag planerar mina dagar planerar jag även in vila. Därför tror jag att jag har så svårt att förstå när folk säger att de inte kan stressa ner, att de inte kan låta saker vara. För det är klart att det är ett aktivt val. Jag var väldigt stressad ett tag. Inre stress. Då bestämde jag mej för att sluta vara stressad. Jag kommer i håg så väl hur jag ett halvår senare satt hemma i vid köksbordet hemma hos Kristin och nästan skrek ut min förtvivlan över att jag stressade fast jag inte visste varför, att jag inte kunde bli av med den. Hon lade sitt huvud på sned och sa att hon visste hur det kändes. Sen tittade hon mej djupt i ögonen, hon har fantastiska ögon, och så sa hon -Det är svårt, men du kan.
Det är klart jag kan! Och det var klart att det gick. Men den gången var det extra svårt. Idag kände jag en släng av den där inre stressen, i morse. Och vad konstigt det kändes att liksom se sej själv utifrån.Vilken annorlunda människa jag blev. Vad ful jag var med de där vilda ögonen, spända käken, maniska rörelserna och gälla rösten. Det var nästan så jag började skratta mitt i eländet. Det tog mej en timme att släppa stressen.
Min trasiga kropp kan jag inte heala själv. Mina skov kan jag inte förhindra. Men det betyder inte att jag är på väg in i någon vägg. Tvärtom. Jag är faktiskt väldigt snäll mot mej själv. Jag hoppas du också är det mot dej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar