Mumza has left the building

Idag kom Helen och hämtade hem Mumza.  På nästan

dagen två månader efter att vi en måndagkväll hämtade henne hit. Nu är hon hos sin mamma, sin matte, hos den hon ska vara hos. Mumza höll på att krypa ur skinnet av glädje när Helen klev innanför dörren. Det har varit två månader av valpglädje, bus, stoj och en hel del kissfläckar. Med sin svarta lakritsnos och pigga ögon har hon tagit sej an livet här i byn med spontan glädje och glatt humör. Det har varit riktigt trevligt att ha två hundar här hemma som kommer så bra överens som hon och Bobbo har gjort. Inga spänningar utan bara glädje och gemenskap. Med Mumza har jag märkt att mycket av det sk hundsinnet faktiskt sitter kvar. Hon har slutat skälla, hon har slutat gå fram till folk och hundar på promenaderna, hon kissar på kommando men att hoppa in i bilen är fortfarande läskigt. De här två månaderna har påmint oss mycket om tiden med Pluto. Ibland känns det som det var en evighet sen vi hade honom, ibland känns det som om han bara existerat i en dröm. Mittimellan N grät häromdagen i 45 minuter efter vår saknade familjemedlem. Fina Pluto. Kraften, energin, hans clowndrag, studsandet, alla strategier han skaffade sej för att han inte kunde hejda sin iver och glädje. Men jag saknar också hans lugn, den där förmågan att bara totalt slappna av, ligga och lapa sol, gäspa samtidigt som han lät som en katt, spåra samtidigt som han grymtade som en gris.....

Bobbo blev dålig häromdagen. Han mår ganska bra nu, men det var lite läskigt. Han går inte helt som vanligt. Han har ont i framvagnen. Kanske är det snart dags för honom? Men det känns inte så. Tiden med Mumza har ändå fått mej att helt bestämma mej för att inte skaffa hund nu den närmaste tiden, eller en lång tid efter att Bobbo lämnat oss. För hur charmig Mumza än är kunde jag inte öppna mitt hjärta mot henne som jag gjort åt Pluto och Bobbo. Sorgen efter Pluto är som en tung filt över mina känslor och inte kommer det bli bättre när Bobbo blir en vakande stjärna över mitt huvud. Då är det inte rätt att skaffa en ny hund. Det får istället ske när hjärtat återigen öppnar sej. Nu ska jag ägna mina bonusstunder åt den jag älskar mest, min skröpliga, men still going strong Bobbo.
Mumza är en super smidig hund som är tuff men samtidigt oerhört förarföljsam. Hon är ödmjuk men med en supertuff ådra som inte ger sej. Tack för att du livade upp Bobbo, fostrade mina barn, för sällskapet i stallet och för att du fick oss att skratta!