Jag har inte ett barn som är mobbad. Det är ingen som står och väntar på att han ska komma till skolan så att de kan få fortsätta reta honom, fortsätta trycka på hans knappar, fortsätta att hävda sej på hans bekostnad. Ändå får jag ibland låta honom följa med mej till jobbet istället för att låta honom åka till sin egen arbetsplats, en låg- och mellanstadieskola i min del av Sverige. Jag följer ibland med in i klassrummet och tittar på dem som sitter runt min son. Där är de, människorna som får min son att må så dåligt att han drömmer mardrömmar och gråtande håller mej i armen och bönar att få slippa gå tillbaka. De ser ut som vilka barn som helst. Blonda lintottar som skrattar, brunbrända, tunna barnben som trummar som små pinnar när de snabbt springer över skolgården, tillsammans. Flera par ben tillsammans. Det är inga monster som befolkar klassrummet. Inga små djävular med tre-tandade högafflar. Jag tittar på dem och undrar hur kan det bli så tokigt?
Jag har en son som varje dag räknar upp vilka roliga ämnen han har i skolan. Han kommer hem och stolt berättar om allt från virkning till naturexpriment eller hur FN arbetar i världen. Min son älskar alla ämnen. Han älskar att lära sej och känna sej kompetent. Trots det vill han inte gå till skolan vissa dagar. Och det beror på att i hans närhet finns vissa som inte alltid behandlar honom på ett sjysst sätt. Och ju mer utsatt han blir, desto mindre förståelsen får han för andras fel och brister och det resulterar i att han till slut hämnas - inte alltid på de bästa sätten. Det jobbar vi med hemma.
Men så sitter han här hemma vid matbordet, mellan två vuxna som älskar honom så mycket, och som försöker råda honom hur han ska balansera på den steniga väg han går och jag ser i hans ögat att han inte alltid förstår vad vi säger, att han missförstår våra råd. Jag ser hur han arbetar så hårt på att försöka komma underfund med alla fel han gör, vad han ska göra annorlunda, hur han ska tuffa till sej i vardagen samtidigt som han inte ska bry sej om vad barnen i skolan säger och gör. Ibland kramar han mej hårt och gråter. Utan att han kan förklara varför.
Min son har valt att inte umgås med några av sina kompisar mer för att de kallar andra för fegisar och idioter. Han försvarar när de försöker tracka ner på lillasyster trots att han själv blir galen på henne och han försöker så hårt att inte sparka och slå tillbaka när tjuvnypen kommer under fotbollsspelet på rasten eller när de leker jaga.
Det är klart att allt det här gör ont. Ont på ett sätt som är svårt att förklara, även dagar då det går relativt bra. Min son är inte mobbad, det är ingen som står och väntar på honom för att göra taskiga saker. Ändå får han höra att den och den är välkomna på festen. - Men du Stora N får inte stå här för du får inte komma på festen!
Han får höra att han är en fegis för att han inte vågar klättra lika högt som de modigaste och de är duktiga på att berätta hur dålig han är i fotboll trots att han är bättre än de flesta.
Min son var en kille som stod upp när de andra var taskiga mot någon. Han ställde sej på de svagas sida. Men hans röst har tystnat. Hans huvud är böjt och hans ögon stirrar sorgsna neråt utan att tårarna rinner. Jag undra hur ett samhälle tysta kan tittar på när tioåringar kallar varandra för horor och bögar. När ord som håll käften och idiot blir slentrian och bara på skoj. Jag undrar vad det är som gör att vuxna accepterar att barn i deras närhet får skratta eller komma med nedlåtande ljud när man inte lyckas, men inte backar upp det med beröm när någon gör något bra. För jag tror inte vi vuxna gör det av elakhet utan av någon annan anledning. Jag vet bara inte vad.
Jag gråter för jag ville ge mitt barn en bra uppväxt med fina vänner som visade honom vad kärlek och kamratskap är. Jag ville ge honom en familj som stöttar och älskar honom överallt annat. Jag ville ge honom en meningsfull fritid där han kunde växa och utvecklas efter sin egen förmåga och få självförtroende att rakryggad gå ut i framtiden som det bästa han kan bli. Jag gråter åt min egen oförmåga att skydda honom från de som inte är kamrater, jag gråter för att att han dag efter dag får höra att han inte duger och familjens ord som säger motsatsen ändå inte kan reparera tankarna i han huvud att kanske, kanske har de andra rätt. Kanske, kanske duger han inte...
Jag har en fantastisk son. En hjälte. Men han har börjat glömma det.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar