Det lilla barnet i mej jublar och gråter

Nu har jag skickat in den. Min sista skrivuppgift på spanska kursen. Nu kan jag inte göra mer. Känns både lite nervöst och skönt. Nu är det bara sista boken som ska läsas. Och tentan. 

Jag har skickat in det sista när det gäller min forskaruppsats. Betyget är satt. Jag väntar bara på att det ska registreras. Jag har avslutat någonting. Känns jättemärkligt. Faktiskt så började jag gråta när jag hade tryckt på skicka-knappen.

Det här är något som de flesta i min omgivning inte kan förstå. Det här att jag avslutar någonting. Fullföljer. Jag är som min far, en stark kraft som startar massor men sällan orkar hela loppet ut. Men när jag läser litteratur så ser jag framförallt att det är ett mönster hos barn som vuxit upp som jag har gjort. Vi avslutar ingenting. Vi snirklar runt, faller på våra egna fötter, snubblar, skäms och viker undan innan målsnöret. Och jag sabbar alltid för mej själv. På slutet. Nu har jag inte sabbat. Nu har jag slutfört. Och det gör mej så lättad och glad. Glad på ett sätt som jag inte kan beskriva.

På sista tiden har jag börjat blivit arg för alla sabbade år. Jag ligger liksom tio år efter mej själv i utveckling. Saker jag skulle ha gjort när jag var yngre gör jag nu, tänk var jag hade varit om jag gjort det då. Inte här iallafall. På sista tiden har jag börjat bli arg för alla förlorade möjligheter, för alla förlorade år. När andra reste runt och upptäckte världen, byggde en framtid för sej själva så försökte jag bearbeta och överleva. Bara för att jag kom ur huset och lämnad mamma när jag var 16år så betyder inte det att allt blev bra sen. Det tog yttligare tio år innan jag kunde börja leva. Och då var försöken stapplande innan jag fick upp farten. Och tyvärr ligger ränderna kvar längre än så. Mönstrena. Mina vanor.

Sista skrivuppgiften på spanskakursen klar!

Lättnaden nu när jag fullgjort någonting är helt obeskrivlig. Jag har gått med den i ett par dagar nu. Och när jag nyss skickade in den sista skrivuppgiften, anmält mej till tentan och är på väg att fullfölja den här första delkursen..... jag fick sätta mej ner en stund och bara njuta av nuet. Det är stort. Jag gör nåt för mej. Jag fullföljer en dröm. Jag går 

Lättad. Glad.

vägen fram, tills den tar slut. Det är en mycket, mycket märklig känsla. En skön känsla men också mycket rädsla. Många förstår nog inte. Men jag tror att rätt många också kan känna sej träffade. Luften går liksom ur mej. Samtidigt som jag blir så lätt! Min självkänsla har alltid varit bra, men nu får även självförtroendet en liten boost. Och det mina vänner, händer nästan aldrig!