Freestyle i Stockholm

Fint väder. Strålande sol. Superdunder härlig speaker. Poängsnåla domare. Många strykningar. Fin plan och klubb. Lagom mycket folk. Något långsam tävling, men fler fina nummer!  Trevligt sällskap. En medioker insats från oss under vår tid på plan. 

I väntan på vår tur.......Pluto och Stora N hetsar inte i onödan!

Pluto drar på externbelöning under tävling men ej under träning. Konstigt.... Dåliga poäng men faktiskt många positiva omdömen. 

Slutsats; Svårare program + Mer träning = Trickkurs för Ida i 6 veckor! Fler som är sugna att hänga på? 

Pappatid

Min lilla familj

De flesta har nog känslan av att Marcelo aldrig umgås med sina barn. Men så är det inte. Han är med dem och ungana uppskattar när vi som familj hittar på någonting. Lycka. Själv njuter jag att se de fyra viktigaste personerna i mitt liv när de tillsammans umgås och är glada. Min lilla familj!

Tävlings träning!

I morgon åker jag till Stockholm för att tävla Pluto ensam för första gången i freestyle. Men eftersom han varit halt under veckan och vi fokuserat lite mer på lydnaden under sommaren så kan jag inte påstå att vi utvecklats så mycket. I maj tävlade vi i klass 2 första gången och fick kritik för att programmet var för enkelt. Så jag har funderat på hur jag ska få det lite svårare utan att egentligen lärt Pluto någonting mer. Förra helgen satte jag på musiken och började torrgå ett program. Vi hann testa tillsammans
två gånger. Inte nån av gångerna synkade vi till musiken. Momenten blev hackiga och det fanns inget flyt.Sedan blev han halt. I dag kände jag att jag var tvungen att testa hur väl vi kunde få till det. Jag tror vi repade säkert tio gånger och på slutet satt det! Jihaaa! Inte perfekt, men vi fick till det med musik och allt. Så nu håller vi tummarna för morgondagen!

Min son har vuxit!

För ett år sedan hade jag en nervös och osäker liten kille som började på frita. Allt var nytt för honom och han kämpade och kämpade för att inte var rädd, inte springa efter mej. Han ville så gärna vara stor och klara det som de andra fixade. Hårt kämpade han mot tårarna i ögonen. inte gråta. Inte längta efter mamma. Det var ett år sedan. Den här sommaren vinkar han adjö när jag sitter i bilen. Han är lugn, trygg och vet vad han ska göra. Varje dag får jag höra om hur han spelar innebandy på rasterna, varje dag hittar jag honom inne, vid bordet, pysslandes när jag hämtar honom. Vilken skillnad på ett år! Han fortsätter göra det han tycker är roligt, oavsett vad hans vänner gör. Han skojar med grabbarna, leker med tjejerna och pysslar när han vill ha en lugn stund. Jag hoppas jag kan släppa oron jag har runt honom. Konflikterna han hamnar i, tårarna han gråter för att han känner sej orättvist behandlad. Han är så fin min son. Så fin och så skör. En känslig kille som alltid ställer upp för sina vänner och försöker förstå de tysta sociala reglerna. Samtidigt så stor, förståndig och kärleksfull. Jag vill inte ändra på honom. Jag vill att han ska fortsätta ha de kvalitéer han har, även om det ibland blir så fel. Samtidigt kan jag bli så arg. För jag vet hur en del i min närhet har försökt att ändra mej, klagat på mina fel, kastat skit, sårar....... jag hoppas aldrig han får sånna människor runt sej. Människor som får honom att tvivla på sej själv. Jag ser mej själv i honom. Inte samma svagheter som jag har, men klumpigheten. Och varför ska människor vara så himla perfekta så att de inte ska klampa folk på tårna? En del tår är väldans stora! Klampar man får man be om ursäkt och gå vidare. Men vissa har förstås svårt att säga förlåt..... vad jag vill ha sagt är att jag vill ha större tolerans. Större tolerans för människor som är lite burdusa, råkar säga fel saker, som råkar vara på ett sätt som  kanske ibland baktas lite udda. Gör man sen fel ska det vara lätt att säga förlåt. Varför ska det vara svårt att säga förlåt? Jag vill inte att andra ska föröka ändra honom. Han är så himla perfekt på så många sätt! Just nu glädjer jag mej åt att han vuxit så mycket på ett år. Mognat. Åh vad jag älskar honom!

Oj så trött!

I dag är jag otroligt trött! Drömde för en kort stund om morgondagen , lördag, när jag skulle få sova lite längre... sen kom jag på att vi antagligen åker till Stockholm för att tävla. Så det blir tiiiidigt imorrn med! PUST. Då planerade jag tidig kväll, tills jag kom på att jag måste utvärdera o träna Pluto för att se om han pallar med morgondagen.....SUCK! Men kul grejer är det, men trött är jag i allafall!

Pluto super, dunder halt

I torsdags sa Ingela att Pluto nickade lite mot slutet av lydnadsprogrammet. Sedan har jag inte sett nåt på honom. I går vrickade han till sej lite när jag kastade en boll som belöning. Men han slutade halta ganska snart. I morse var jag ute och powerwalkade med hundarna innan jobbet. Efter halva sträcken såg jag att Pluto började nicka lite med huvudet. När vi nästan var hemma så började han halta. Väl 
hemma på tomten haltade han ordentligt. Jag gick in och hundarna åt frukost ute på gräsmattan. När jag kom ut ur duschen så hoppade Pluto på tre ben. Höger framben hängde som om det vore brutit. Hur jag än undersökte kunde jag inte hitta vad som var fel. Hela dagen har han varit trebent, säger Marcelo. När jag kom hem på eftermiddagen stod han innanför dörren, på tre ben och viftade på svansen. Men sen..... han var som en 
kanonkula som for runt på gräsmattan som en galning tillsammans med Bobbo. Det närmaste lek de kommer och samtidigt försöker vara så artiga mot varandra så det inte blir bråk. inget halt här inte! 






 Dock ser jag att han är lite stel i benet. Så han har tränings och promenad förbud ett par dagar. På torsdag var tankena tt 
han skulle starta i Kanal 1:an igen. Men det får bli Bobbo som roar sej på agilitybanan istället. Jag får hålla tummarna att Pluto blir bra så vi kan åka till Stockholm på lördag för att debutera med vårt nya program i freestyle.

Nytt jobb igen.

Mitt skrivbord, mitt i rummet.

Två dagar har gått och jag är på plats. Skrivbordet är mitt. Jag har möblerat om i arbetsrummet. Träffat kollegor. Fått mitt schema, fyllt i kontonummer för min lön. Jag har träffat min chef, som snart ska sluta. Jag har fått en egen bärbar dator, men inget inlogg. Jag har gått på föreläsningar, blivit bjuden 
på mat. Arbetsplatsen består av ett misch mash av människor. En ny tyska från Stockholm, en tvåbarns mamma från Nyköping, min gamla studievägledare från högstadiet, en tatuerad rekto,r ja listan kan göras lång. Det känns som en riktig skola med alla dess olikheter och likheter. Och jag tror att det kan passa mej. Det är ju det jag saknade från min första arbetsplats. Samtidigt kan jag slås av hur enkelt vissa saker var på den privatskola jag arbetade på förut. Städning och datorproblem var bara att hugga tag i medarbetaren nära, för de var där. Här är det en hel apparat att få golvet torkat eller fixa  så att datorn och skrivaren får kontakt. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på mina gamla kollegor sedan jag började jobba. Förutom Magda såklart. Jag saknar Magda. Nu är vi fyra språklärare och jag hoppas någon kan axla Magdas roll. Men hon är outstanding så henne kommer jag nog sakna resten av livet. Jag är trött när jag kommer hem. Men barnen får ändå lite kvalitet av mej. Jag läser böcker, spelar spel med dem. Marcelo har roat dem i två dagar nu, men i morgon börjar dagis och frita igen. Nu är jag igång. Nu har jag börjat min tredje skola på två år. min arbetsplats. Och schemat är jag rätt nöjd med!

En del av skolgården och terrassen från caféet.

Spännande höst

Så här några timmar innan jag ska börja jobba tänker jag på allt som ska ske i höst. I morgon börjar jag ett nytt jobb, och den här gången känns det annorlunda. Vet inte hur, men annorlunda. Jag är försiktigt entusiastisk. Försiktigt, bara för att jag inte ska göra av med för mycket energi eftersom jag ska plugga heltid också. Sedan kommer jag ha poängen jag behöver för den bana jag råkat halka in på. Jag ska även ta klivet ut ur skuggan och bli politiker på lite mer riktigt. Jag blir ordinarie i kommunfullmäktige. Spännande, skrämmande. I familjen har vi en kamp som måste kämpas och jag hoppas den blir kortvarig, men tyvärr verkar det inte så. Men vi kommer inte ge oss och tillsammans är vi starka. Under hösten är tanken att jag ska befästa träningen på Pluto och avsluta Bobbos tävlingskarriär. Min son börjar första klass och jag har ett gymkort som vill bli flitigt använt. Om några veckor kommer jag bli gudmor igen och det är jag så stolt och glad över så att jag nästan spricker! Min målsättning är att förlora 6kg under hösten och att piska på Marcelo så att vi får en ordentlig trapp utanför ytterdörren. Framföralt hoppas jag att hösten innehåller mycket värme, många skratt och en spännande nyhet.

Det bästa att ge barnen

Volontärjobb på Africat

Jag har alltid drömt om att ge det bästa till mina barn. Ända sedan Stora N kom ut från min livmoder har jag drömt om att ta honom ut i världen för att uppleva saker. Nu har jag två barn till att dela den upplevelsen med. Idag har jag inte pengarna. Det är dyrt, riktigt dyrt. Men jag har börjat titta på olika volontär arbeten som skulle passa oss. Att kunna åka runt i världen och göra skillnad till samma peng som en solsemester, fast utan lyx  kanske inte låter som en dröm för de flesta. Men för mej klingar det som musik i öronen. Att vara på Africat, som är en av de billigare volontärjobben, kostar ca 4000 kr för en vecka, bortsett då för flygningen. Vad flygning för 4 personer till Afrika kostar har jag inte vågat ta reda på. Jag har drömt om Africat sedan jag var 16år. Det skulle bli ca  40 000 för hela familjen för två veckor. Bortsett flygresan. Det är inte så farligt! Jag tror till och med Marcelo skulle tycka att det vore spännande. Jag har även hittat andra roliga projekt bland annat med sköldpaddsuppfödning på Galapogos öarna, om att stärka kvinnor i Kenya, barnhemsbarn i Sydafrika och Kambodja..... det finns så mycket jag skulle vilja dela med mina barn och med Marcelo. 

Jag vet att mina barn skulle uppskatta äventyret. Jag vet att de vill hjälpa till och uppleva saker. Min far lät mej få vara med om saker i tidig ålder. Resor, människor, platser. Det har berikat mitt liv oerhört mycket. Av alla saker jag kan ge barnen, av alla råd och kramar jag kan dela ut så tror jag att det bästa jag kan ge dem är livet själv. Andra människor, andras erfarenheter, intryck och upplevelser som berör. Jag tror att det är sakerna som är bestående och som kommer att forma dem till bättre människor. Dessutom får jag uppfylla mina drömmar. Och de kan då se att man inte behöver sluta drömma och leva bara för att man fått barn, bara för att man blivit vuxen. Än så länge har vi inte pengarna till det. Barnen är för små. Men om vi sparar och planerar ett tag till så hoppas jag att vi om några år kan resa tillsammans. Och är jag modig nog, kanske jag drar iväg en gång i förväg helt själv...... Drömma kan man ju. Och jag tänker inte sluta med det!

Jonna och Edith

 Jonna och Edith. Hemma hos oss idag. På altanen, mat, te och massor att prata om. Som vanligt!

 Vilken moderslycka! Vilken fin stark kompis jag har. Är så glad att vi fann varandra. Hon är bra fina Jonna. Och en otroligt söt liten, snäll dotter har hon fått. Mina flickor vill gärna barnvakta, hålla och klappa. Vilken ära att få ta del av deras liv. Idag flera timmar. Vi. Alla vi.

Lill Edith

Polare

Kompisarna Bobbo, Ella, Molly och Pluto.

De har varit kompisar så länge. Nu för tiden ses de lite för sällan men det är som om det vore igår varje gång de ses. Första gången Ella och Bobbo nosade på varandra var de ca 3 månader och inte visste vi då att vi en dag skulle bli så nära vänner! Ella har träningsförbud och är 

Ella snart 10 år

skröppligare i kroppen än Bobbo. Men hon är fortfarande lika fantastisk som hon var när hon var ung. I dag lekte Molly och Pluto som galningar. Både Molly och Pluto har tillkommit senare och Pluto är mer säker på Ella och Molly än han är på några andra hundar vi träffar. Ella och Molly. 
Under lång tid var de här hemma hos oss några dagar i veckan när Jonna arbetade. Nu för tiden börjar båda damerna att gråna. Men hundarna själva tänker inte mycket på det. Ella vallar sten, 

Molly 8år

Molly skäller när hon blir upphetsad, Pluto slänger sej på rygg om och om igen för att få tjejerna att leka med honom och Bobbo pussar Ella i smyg. Kompisar i snart åtta år. Våra godingar!

Sommar promenad.

Ta chansen. En av de sista semesterdagarna. Sova länge. Börja dagen med frukost. Hembakat bröd, egengjord 
krusbärskräm ute på altanen.  Sedan en härlig promenad med hundarna medan barnen cyklade. Solen strålade. Det var sådär härlig skönt. Bobbo och Pluto blev flåsiga i värmen. De gick ner i dikena för att dricka. Snart kommer det vara kyligt. Kallt. Men nu sommar. Vi tillsammans. Vi som kompanjerat hela sommaren.  Efter promenaden en glass och 
stor förvåning när himmelen öppnade sej för en hastig regnskur. Men sen åter sol.Vi får våra sista dagar tillsammans nu. Snart vardagsstress men nu.... jag njöt så mycket.

Ett jobb till....

I går kom det två brev med posten. Jag anade oråd när jag såg kuverten så jag slet upp dem redan i bilen. Ett var från grannkommunen. Jag blev lättad när det var anställningskontrakt och schema för den kommande veckan. Mitt jobb. Härligt! Det andra var ett brev från Länsstyrelsen. Varför skulle de skicka ett brev till mej? Jag blev livrädd. Min första tanke gick till Pluto. Det var Länsstyrelsen som beslutade att jag skulle ta Pluto. Varför skickar de brev nu? Brevet var väldigt formellt. Jag fick läsa det tre gånger för att förstå. Jag har fått ett jobb till! Numera är jag ordinarie ledamot i 
kommunfullmäktige. Vilket betyder att jag utan att få betalt ska besluta om vad som ska ske i vår lilla stad. I två år har jag fått vikariera några gånger eftersom jag är ersättare, men nu.....nu är de på riktigt, hela tiden! Gulp! Men samtidigt är jag hedrad. Jag har blivit vald av folk som tror på mej och mitt parti. Nu är det upp till mej att förvalta det förtroendet!

Tävling igen

Full fart i inkallningen!

I går passade jag och Pluto på att  återigen starta i Kanal 1:an, inofficiell tävling i lydnad och agility. Resultaten var inte de bästa, två diskade lopp och halvkassa poäng i lydnaden, men känslan, känslan! 

Apporteringen.

Positivt att ta med sej från dagen: Pluto börjar förstå fjärrdirigerningen, Han sätter sej upp. Halleluja! Med mycket upphetsning från min sida blev han gladare och jag njöt därute på plan. Rutan tog han på andra försöket. Men han tog den, Halleluja! Jag är så nöjd, så nöjd. Våra dåliga poäng fick vi eftersom han nollade två moment, rutan och fjärret. Jag var tvungen att gå närmare för att han skulle reagera. Men han gjorde det! Dessutom fick vi nerdrag  för lite dubbelkommandon från mitt håll. Nu har vi något att jämföra med till nästa vecka, då det smäller till igen och vi 

A-hindret och kontaktfält går kanon!

ska testa vad vi kan då! I agilityn kan jag säga att han blivit oerhört mycket mer lyhörd, han tar svängarna och de delar av handlingen som jag lade krut på under kvällen, de jag kallar "Aller bågarna", vad mer kan jag begära av honom? Med i hejaklacken var min kusin Neli och min faster som dessutom skötte kameran. Jag tackar för bildernaoch för filmen. Dessutom var gulliga Bella med för första gången. Lite jobbigt var det tyckte hon men skötte sej exemplariskt!

Målgång!

Känslan i dagens tävling var underbar. Jag var jätteglad ute på banan. Jag hade en skön känsla när jag kom hem! Jippi! Det är så här det ska vara......

Bella har hittat hem

Kommer ni ihåg lilla Bella? Hon har, via den här bloggen 

hittat ett nytt hem. Sent igår kväll flyttade hon till en trea i ett bra miljonprogram nära skogen och stan. Hon har fått en ny husse, en ny matte och två lill hussar som är nästintill vuxna och hon har fått en rumskompis som heter Börje. Börje är större än Bella och mjauar istället för voffar. Det bästa är att Bella och Pluto kommer bli kompisar. Bella kommer bli en ny träningskamrat och jag kommer få gosa med henne! Kanske får jag även vara hundvakt nångång? Bellas framtida 

Annelie med sin nya hund Bella. Här är deras första möte!

liv kommer att kantas av husvagns semestrar, långpromenader, lite cowboyutstyrslar när de bosätter sej på High Chaparall några veckor varje år, lite agility kanske rallylydnad, många trappsteg och massor av kel och kärlek. Grattis kusin till en fin liten hund!


I den här bloggen har jag vid några tillfällen lagt ut om hundar som söker nya hem.
Pluto var den första - och han blev ju min
Sedan var det två andra amstaff blandisar som jag tror blev avlivade eftersom hundcentret inte hittade passande hem
Koira var nummer tre, och hon har flyttat till en ny familj. Jag hoppas hon trivs
Och nu var det Bella som förlorade sin ägare och hittade ett nytt hem via bloggen hos min kusin Annelie och hennes Bobo. 
HÄRLIGT!

Ute i regnet

Tokig, ja och 3000 andra
på Kolmården i regnet.

Regnet öste ner när jag stekte pannkakor kvart över åtta i morse inför en hel dag på Kolmårdens djurpark. Men jag tänkte att Wilmas mamma är lika galen som jag, så vi kör! När vi åkte hemifrån halv tio kunde knappt vindrutetorkarna hålla sikten klar för allt vatten som formligen sköljde över bilen. Vi har regnkläder tänkte jag tyst för mej själv och drog på radion. Det blir bra. Vi 
kommer ha trevligt! När vi närmade oss Norrköping avtog det häftiga skyfallet. I Kolmården kom inte en droppe! Fem barn och två vuxna började en lång dag på Kolmårdens djurpark i skönt väder, först tio timmar senare, dungsura, skulle vi återvända till bilarna.

Konstaterat under dagen: Lilla N har vuxit ur sina stövlar, Mittimellan N;s regnkläder läcker, Stora N har inga stövlar, björnar älskar, jag säger det igen, älskar att bada, Wilmas mamma är lika galen som jag, mina barn älskar karuseller och är riktiga våghalsar. Kolmården är så mycket mer än bara en djurpark. Jag avgudar mina barn!

Björnungarna var helt vilda i vattnet!

Mina barn och Wilma, tillsammans hela dagen. Riktig vänskap!

Med på vår tripp i dag hade sonen med sin bästa vän Kevin, och min mellersta dotter hade med sej sin bästa kompis Wilma och hennes mamma. Det känns så underbart att så otvunget umgås med folk som vi alla tycker om. Trots att Kevin och Wilma aldrig träffats förut lekte de allihopa jättebra tillsammans. De stöttade varandra, drog med varandra och skrattade ihop så det 

Lilla N bredvid ett björnskelett.

kittlade i min mage. Tio timmar flöt på. Visst var vi trötta på slutet. Lilla N hade ont i fötterna och Kevin var svart i hela ansiktet. Men vi var vid gott mod. Ingen frös och mellan regnskurarna tänkte vi inte så mycket på att solen inte sken. Det var behaglig temperatur och vi hade fått många roliga upplevelser under dagen. Inte att förglömma att kioskerna inte har glutenfritt sortiment, att killarna i delfinariet har en större kärlek att skvätta/dränka ner publiken med poolvattnet än de deras kvinnliga kollegor och att järven fortfarande äger i djurparken!

Oj då. Jag blev visst antagen till båda utbildningarna som jag ansökt...... men att plugga 150% och jobba är nog ingen bra idé? Eller?

Ett litet steg i taget

Pluto var hos veterinären igår. Han skjuter lite rygg när man tar på honom så jag ville bara kolla så att han inte har ont på riktigt. Sedan har jag funderat lite runt hans tänder. Veterinären blev lite smått lyrisk över min Pluto-boy. Så till den grad att han inte skrev en räkning! Tack för den! Ont i ryggen...nej. tänderna...FINA! Det firade vi med att åka till klubben för att träna lite hinder och uppsitt.




Pluto mojjar på uppsitten. Jag vet inte riktigt hur jag ska få till dem. När han gör som han ska är det tveklöst 10. Men annars är det knappt en 7:a. Med god hjälp av några 
köttbullar och hårda bustag fick jag till det flera gånger. Kanske har jag hittat nyckeln till hur jag ska fortsätta träningen???? På torsdag är ju tanken att att vi ska testa lydnads 2:an för första gången. Vi tränar ju inte hoppet så ofta så jag passade på när vi ändå var där. Det gick väldans bra.inte perfekt. Men bra. Och det var en sån härlig känsla! Kanske, kanske vi kan närma oss de poäng som behövs för ett första pris. Om en månad är ju tanken att vi ska starta på riktigt. Lite nervöst känns det allt! Kan inte komma ihåg att det var så här med Bobbo. Han flöt liksom igenom de första klasserna utan ansträngning. Undra hur jag kommer komma ihåg den här tiden som är nu, när Pluto är tio år....

Vi fortsatte att träna agility. Jag körde mycket handling och speciellt när han hoppar från mej och behöver svänga. Han har en viss tendens att fortsätta full fart framåt. Jag testade även slalom, och det satt lite bågar på den så jag lät den först och den sista vara kvar. Vi fick traggla länge innan det föll på plats. Han ökade farten till slut och började studsa lite istället för att lunka genom slalomen. Ett litet, litet steg i taget tar vi för att förbättra oss. Ibland känns det tröstlöst. Att inget händer, vi står och stampar. Framförallt är det mitt egen tillit till min förmåga som sviktar. Jag känner att jag inte har verktygen i lådan. Jag är för dålig helt enkelt. Men jag lär mej jag med under den här resan. Och känslan när det går lite skapligt är underbar. Vi bygger broar Pluto och jag. Det märks även när vi inte tränar. I vår vardag. Som idag när han återigen blev osäker på Bobbo och reste ragg, fast Bobbo verkligen inte gjorde någonting, och gick stelbent. Då skickade jag iväg Pluto ut på gräsmattan och skällde ut honom. Förra gången var han påverkad. Nu höll han sej borta i 30 sekunder och berättade sedan att han var lugn igen. Allt var bra. Bobbo var ofarlig igen och Pluto kom raka vägen till mej och pratade. En cool känsla.

Det skulle vara så häftigt att prestera med Pluto. Målet har varit att komma upp i eliten i lydnad, att hamna i klass 2 i agility- och hopp, och att starta i klass 3 i freestyle, kanske htm, med godkända resultat. Det är målet. Dit skulle jag vilja nå. Ett litet steg i taget. Ett litet steg i taget. I dag gick hoppet bra.....

Villrådig

Det är lite tufft just nu. Människor jag bryr mej om som inte mår bra. Såklart är det jobbigare för dem. Men det är nästan så att jag blir arg på dem, på läkarna, på livet för att de inte kan få vara som de är. Nej istället ska det bråkas. Bli mer..... jag vet inte hur man handskas med sånt här. Jag blir frustrerad. Jag skräms. Förhoppningsvis rider vi ut den här stormen också. Förhoppningsvis blir det bättre, blir bra igen. Men å andra sidan är det inte självklart. Det kan bli värre. Och värre. Men en sak i taget. I morgon är det min tur att nysta i härvan. Vi försöker att dela upp det i familjen. Alla står vi lika lamslagna. Men i morgon är det min tur. Och jag ska försöka göra ett bra jobb...... vad det nu är?

Min dag

I dag fick jag chansen att småtesta min Kodak. Målet var inte att komponera bra bilder utan testa hur bilderna blir när man zoomar ordentligt, rör på sej osv. Det lilla jag har gjort verkar lovande. I morgon hoppas jag kunna fota lite mer. Om tid finnes.

På promenad med Bobbo som var dålig i magen.

Stora N och Bobbo på väg till en kompis väntar vid
vägkanten när det kommer en bil.

                                        

                                   Lilla N och jag var hos farmor och plockade bär.

Jag var ute och snabbpromenerade och klättrade lite i berg för att röra på fläsket tillsammans med hundarna.