OM man är  riktigt kissnödig och ändå inte går på toa, kan det då börja spruta urin ur öronen?

Jag är sugen på glass. Åhh vad jag skulle vilja äta glass. Glass är riktigt gott. MUMS! Vanilj och choklad. Eller blåbär. Polka är riktigt, riktigt gott. Det värsta av allt är att vi har tre paket i frysen......morr.

Jag somnade visst i dotterns säng. Mitt i nattningslåten. Vaggvisor funkar visst på mamma Mu med.....zzzzzzz

En ny morgon

Det är en ny morgon. En ny dag och jag känner mej deggig och jäst. Jag som önskade att jag var full av energi! Det är sista lediga dagen på lovet. I morgon tillbaka till jobbet och en hel del att göra. Jag måste göra ett minutöst schema för att inte börja stressa. Närmaste två veckorna kommer vara helt förskräckliga. Helt förskräckliga. Tur att det finns en vecka att vila upp sej på snart igen...påsklovet. Läraryrket är inte så illa..... Och då är jag klar med uppsatsen. Då är alla förberedelser till nationella proven klara. Då har våren kommit!

Morgonpromenad

Det är så skönt att börja dagen med en lång morgonpromenad med hundarna. I dag gick jag inne i stan igen. Det blev ordentlig miljöträning för Pluto. Det kom så mycket hundar som var lösa, kopplade, aggressiva, busiga. Och det kom människor som ville prata, men där han inte fick hälsa. Och det var så många bajskorvar att lukta på och många kissfläckar att undersöka. Det är inte lätt för en ivrig liten unghund att behärska all denna lust och glädje han har i sin kropp. Men jag är stolt över min lilla kille. 


Bobbo är som vanligt tryggheten själv. Han struntar fullkomligt i andra hundar och människor. Men jag är så tacksam över att han fortfarande har lusten och arbetsglädjen kvar. Han är nyfiken på livet och det syns inga spår av att han börjar bli lite, lite äldre. Han är bara 8 så han är i sina bästa år än. Men kompisarna runt omkring oss i samma ålder börjar trackla av. Börjar få skador, börjar tröttna lite. Bobbo han är som en racermaskin fortfarande. Han är en fantastisk förebild till Pluto. Gud vad jag älskar mina vovvar!

Bingo!

Jag har aldrig riktigt förstått mej på det där med bingo. Alltså riktig bingo, inte sån jag spelar med ungarna. Jag har aldrig varit i en bingohall, aldrig spelat bingo MEN, som Tony Irwing säger, jag har sååååååå många i min bekantskapskrets som jobbat i bingohallarna. Det finns alltså jobb där. Riktiga arbeten där de  får betalt att ropa upp nummer..... Bertil 10 Ingvar 25.......vem vill jobb så? Och vem är det som spelar? Min farmor klädde sej alltid fin och åkte på bingo när jag var yngre. Mest kommer jag ihåg hennes nylagda hår och den bruna väskan hon höll i ett hårt tag med båda händerna framför magen. Min svärmor spelar också bingo. Vi några tillfällen har Marcelo gett henne en hundring och bett henne spela från oss också. Vid några tillfällen har vi då vunnit lite småsaker på bingo i en hall vi aldrig varit i. Konstigt. I dag spelar inte farmor bingo längre. I dag lämnar hon knappt huset. Min svärmor spelar då och då med andra chilenska damer. Är bingon en döende dinosaurie? Kommer den försvinna när vår äldre generation lämnat oss? Eller är det en tradition som vi unga kommer växa in i att gilla? De jag känner i min ålder som spelar bingo gör det på nätet. Det finns en hel uppsjö av olika spelbolag som lockar till sina sidor. Kanske farmor och min svärmor borde skaffa dator och satsa en hundring där istället? På så sätt slipper de lämna hemmet i snöstormen, och ändå kan de pyssla med sitt favorit spel. För bingo är ett klassiskt spel som liksom tillhör vår svenska tradition. Jag tycker det. Kanske bingohallen är död om 30 år. Men på nätet tror jag nog att detta klassiska spel kommer att överleva. Och det är nog där som vi lite yngre hittar spelglädjen till detta  spel.

Bilden är tagen från en bingosida på nätet. Klicka på bilden eller ordet bingo lite högre upp så kommer du direkt till den sidan om du skulle vilja.

Wii

Vi fick ett wii spel i julklapp. Och min alldeles egna hunk lyssnade på mamma MU när jag önskade mej ett Wii Fitness och balansbräda. Så nu har jag haft spelet och brädan undanstoppat sen julafton, alltså i två månader. Men idag plockade jag fram den. Jag vet inte vad jag hade förväntat mej, men det var inte riktigt som jag tänkt mej.


Först var vi tvungna att registrera oss. Min Mii (gubben i spelet)  har hästsvansar, som jag, är blond och lite rultig. När spelet mätt mej, tagit vikt och räknat ut BMI förvandlades min Mii till en bamse tjockis. Hon blev fet. Stora N bara skrek: -Men mamma vad tjock hon blev. Så där kan hon ju inte se ut! Vad svara man på det? Jo mamma är så fet! När det var dags för nästa person att registrera sej kom det upp en ruta, liksom som i förbigående: med dina mått borde du väga 57 kg. Jag började asgarva. Men nu är jag igång i allfall. Tråkigt nog tränade jag rätt länge innan jag insåg att min träning inte registrerades eftersom det var Stora N;s träningsschema vi var inne på. Så efter att barnen lagt sej fick jag träna en halvtimme till. Vi får väl se hur ofta jag rör på kroppen i rocka rockringar, cykla runt ön eller står i yogaposen trädet. En sak är säker. Jag som aldrig direkt gillat att spela spel har hittat ett som passar mina intressen. Träna, röra på kroppen och tävla mot andra samtidigt. Jag var himla nöjd när jag spöade Marcelo i baseball igår. Han var lika nöjd att han slog mej i tennis. Om ett halvår får vi se om fitness spelet gett nåt resultat. Om inte annat kanske jag kan vinna över sambon i snowboardåkning hemma i vardagsrummet. I den riktiga backen är det han som är kung i familjen.

Bilden är tagen från en sida jag hittade på google från Wii.

Skriver igen

Jag sitter och sliter med uppsatsen igen. Jag fastnar liksom i min egen text hela tiden. Att skriva är inte svårt, det svåra ligger i att ligga kvar på banan och inte bara formulera bra meningar. Hela tiden spårar jag ur min analys, och börjar beskriva i stället. Analysera och beskriva är två väldigt olika saker. I morgon är det tanken att jag ska skicka in texten till min handledare. Huuu, blir lite mörkrädd faktiskt. Nästa vecka är tanken att hela uppsatsen ska vara klar. Eller så klar att jag bara kan gå igenom hela och leta språkliga kullerbyttor. Det kommer bli nattarbete hela veckan. Samtidigt som jag tycker att det här är så himla kul längtar jag efter att vara klar nu. Att slippa ha den hängande över mej. Att jag har presterat klart det jag ska prestera. Att få lite mera tid åt mej själv, barnen, Marcelo och hundarna. Men jag lovar att jag i höst kommer titta tillbaka på uppsats skrivandet med kärlek och saknad. Drömmen är att en gång få börja forska på riktigt. Om ett ämne, vitt eller brett som skapar energi i min själ. Varför inte jaguarens påverkan på den ekologiska kretsloppet, eller om Butterfly effekten?

Magi

I dag hände något magiskt. Nästan overkligt. Otroligt. Jag är rörd, glad, lycklig och samtidigt alldeles lugn. Det var som om Buddah kom in i vårt hus och skänkte frid och magi i vårt hushåll. Som en ängel som flög förbi och välsignade vår familj. Jag har kommit till ett avslut. En ny början tar vid. Ett nytt år, ett nytt liv, en ny framtid. Jag kan krypa ur mitt ömsande skinn. Jag är fri nu att göra som jag vill. Jag är berörd. Jag är befriad. Min nya kostym klär jag på mej som jag vill. Inte som traditionen bär. Jag har makten. Jag har mitt liv. Och jag bestämmer från och med nu över mej. Allt det gamla tynger inte mej. Jag tog av ryggsäcken. Stenarna ligger på marken. Jag lättar. En ny era har börjat. Fröken Mägi - Magi utan prickarna över a, ska börja använda sin styrka nu. Jag ska bli den jag vill vara. Jag ska hitta min kropp. Hitta min längtan. Nu är punkten nådd. Nog är nog. Jag är där nu. Som jag har letat efter denna punkt. Lite rädd, men med höga förväntningar tar jag upp min punkt. Från och med nu kommer allt bli mycket jobbigare. Från och med nu kommer allt bli mycket underbarare.

Kall promenix

Pluto och Bobbo i vilda glädjeskutt

Min fina, vackra Bobbo, fryser aldrig.

Pluto med köldkramp i tassen

Jag har glömt mössa som vanligt.
Tog min halsduk över öronen

Trots att termometern visade på 21 minus grader tog jag tillfället i akt i dag och gick inne i stan. Redan efter fem minuter fick Pluto köldkramp i tassarna. Men med lite kärlek och uppmaning att springa i snön så släppte det. Det var fantastiskt härligt att vara ute i stillheten med två glada  hundar och en strålande himmel. Stadsnaturen kan vara så oändligt vacker. Jag passade på att ta lite bilder med lilla kameran bara för att det är kul. Pluto såg ankor och blev helt förskräckt. Visste inte om han skulle springa därifrån eller hoppa i efter dem. Han såg rätt roligt ut min lilla Plutt. Bobbo som älskar att vara inne i stan och spåra alla dofter han känner hade knappt tid att umgås med mej. Men trots det fick vi en riktig härlig stund tillsammans vi tre. Vi fick hänga tillsammans som vi alltid har gjort. Bara vi tre. Det tankar så mycket energi och så mycket lust i mej. Jag önskar jag kunde dela med mej av alla upprymda känslor jag har i mitt bröst. Jag önskar världen kunde vara så här vacker för alla varje dag. I dag är en riktigt bra dag!

Pluto har fått syn på nåt. Vad kan det vara. Spännande var det....

..... jo det var ankor i röken som kvackade glatt

Promenadbilder

Jag har lånat hem en kamera från skolan. En liten samsung jag var tvungen att prova på dagens promenad.

Jag älskar vatten, snö och rök. Tänk att det är så fint i vår vardag, runt oss jämt.

Pluto ser ankor, vad spännande!

Vattnet leder bort men hem. Vilka äventyr väntar runt kröken?

Snö på grenarna som hänger över vattnet. Så lätta o små men ändå tjocka...

Vad vill du bli när du blir stor?

Lilla N på väg upp i ambulansen

Ett kort tag hade jag brandmannayrket som en hemlig, våt jobblängtan. Den tog de snabbt ur mej när brandmännen tvingade upp mej i en stege. Jag har panisk höjdrädsla. Så då strök jag det som drömyrke. Min son har i flera år drömt 

Pluto fick miljöträning bland allt vimmel.

om att bli polis. Den goda fadern har ställt sej tveksam till valet av polis, då han själv inte har en god relation med denna yrkeskår. På senare år har dock Stora N börjat fantisera om att bli ambulansman eller brandman. Personligen tycker jag det är bra jobb alla tre. Men en förändringsvind slog ner för en månad sedan när han deklarerade att han ska bli meckare som pappa. Huuu..... tänkte jag. Min son som har så stora möjligheter, ska han verkligen skita ner sej och jobba jämt för en halvbra lön? Men sen kom jag på att ha kommit in i en ålder då pappa är den största hjälten. Och att det är helt naturligt att han vill vara som superhjälten, sin far Marcelo. I går var vi dock och tittade på när räddningstjänsten fjuttade på eld, jagade bovar och räddade skadade. Men inte ens efter den indoktrineringen ville Stora N längre vara brandman. Trots att han fick gå in i brandbilen. Han vill vara som pappa. Däremot lyste ögonen på min minsta dotter som nu drömmer om att få köra ambulans när hon blir stor. Ambulansbilen var det häftigaste hon någonsin sett! Jaaa, yrkesdrömmar kommer och går. Mittimellan N drömmer om att bli en prinsessa och en ballerina. Själv skrev jag i min första uppsats (på en A4 sida i ettan) att jag minsann skulle bli en Föken när jag blev stor. För lärare var bra människor som lärde ut allt som barnen behöver veta, och så är de snälla också.

En god fika måste man ha efter ett kallt äventyr på räddningsfältet.
Glutenfri semla o varm choklad föll mej i smaken.

Skäll

Näää, nu måste jag gå och sova. Klockan är 2;20. Varför är jag så här för? Kryper aldrig till kojs. Nu är det du som går och lägger dej Fröken Åza! Det är inte hederligt att sitta uppe så här sent och förstöra morgondagen bara på pinkiv! Ta nu ditt pick o pack  och masa dej in i sovrummet och få några timmars riktig sömn. Klockan ringer snart och då SKA du vara pigg och alert!

Ny design

Ja nu har jag testat en ny design. Jag har problem med massor av fel på bloggen som gör att flödena inte är som de ska. Vad det betyder vet jag inte. Men när jag kollar så får jag massor av varningar som jag inte fattar och som jag inte vet vad jag ska gör åt. Med den ny designen har jag reducerat felen från 400 till 150. Kanske kommer den fortsätta förändras ett tag- Vi får se. Men tyck till om andan fallar på!

Filmen bättre än piller

Jag somnade till Tingeling idag. Barnen försökte väcka mej tre gånger. 
-Men mamma det var ju du som ville se den här filmen.....
Hmmm så kanske det var. Men mina ögonlock ville inte vara öppna. De ville bara vila lite. I det längsta förnekade jag att jag sov. Det är andra gången jag somnar till den filmen. Är den ett sömnpiller? Jag vet när min far var yngre och nattmaran red honom. Ja, eller, han är som jag kan inte somna, då slog han alltid på samma film. Bagdad Café. Han har börjat se den över 300 gånger. Och det är inget skämt. Men han har aldrig avslutat filmen. Ungefär på samma ställe somnade han, varje gång. Än idag har han inte sett slutet på filmen. På den tiden var det VHS som gällde och själva bandet på filmen gick tills slut av. Kanske är Tingeling min Bagdad Café? Eller så kanske jag bara använde samma strategi båda gångerna filmen sattes på. Jag var trött, barnen mammiga och vill kramas. Tillsammans lägger vi oss i soffan och myser. Jag somnar och de roar sej med en film en stund. Snacka om att ha TV;n som barnvakt..... Kan man åka dit för att man att man negligerar sina barn och låter dumburken sköta föräldraskapet en stund

?

Min kille.

Sen kväll. Sambon jobbar. När kommer han? Han har lovat kärlek i kväll. Jag längtar att få ligga i hans famn medans hans håriga bröst kittlar mej i näsan. Jag saknar hans doft och hans mjuka hud. Det har varit många nätter med barn i sängen, trötta ögon och aj aj i kroppen ett tag nu. Vi har delat säng men legat miltals från varandra. Så långt borta att det kunnat vara olika rum. Familjeliv och spirande kärlek går inte alltid hand i hand. Jag älskar honom. Så hjärtat värker. Han ringer och fnittrar förjust att han är kär i mej. Om ett par veckor firar vi 19½ år. Det är magiskt. Förunderligt. Så många år. Så mycket nytt vi lär om varandra hela tiden. Han är stadig som en klippa, vacker som en solnedgång, spännande som ett äventyr och omväxlande som en storm. Min stolta chilenare. Min kille.

Vinter igen

Det gäller att njuta av vintern så länge den är här. För det fantastiska, men kalla, väder vi har nu kommer snart vara ett minne blott och slasket och isen kommer emot oss med stormsteg. Jag älskar verkligen vintern när det är vinter. Hundarna älskar att komma ut lika mycket som jag. Med barnen råderr det delade meningar....

 

Sista arbetsdagen

Så var sista arbetsdagen gjord inför lovet. Senaste veckan har jag studsat som en pingpong boll i ett flipperspel. Problemet har varit att jag bara studsat mellan samma två stationer. Jag gillar att ha mer att göra i mitt liv. Ha en balans mellan allt. Hem-jobb-hem-jobb-hem-jobb. Jag har saknat mina vänner oerhört mycket denna vecka. Jag har saknat människor som älskar mej. Jag har saknat att träna och jag har saknat att umgås med mina hundar. För även om jag träffat dem varje dag och tagit promenader har vi tre inte kunnat hänga och träna som vi brukar göra. Det ska bli skönt att nu under sportlovet hänga med dem, sitta framför datorn och skriva och göra allt det där som jag började bli trött på för ett par månader sedan. Jag älskar att ha ett jobba att gå till. Jag hatar att jag är borta så mycket hemifrån och ändå bara får halva lönen. Jag har bett att få 100% till nästa termin. Vi får väl se om jag får vara kvar. Tydligen behöver en del människor gå....ekonomin är inte så bra i skolan just nu. Ändå är det ett stort antal elever som kommer till skolan nästa termin. Så vi får väl se vad som händer. Nu ska jag njuta av mina barn och att få sova länge i morgon!

Sjuka barn

Barnen är fortfarande sjuka. Nu är det Stora N som mår sämst. Febrig, ont i huvudet, ont i magen. Stackars min lilla kille! Samtidigt slår det mej hur skönt det är att bara ha "vanligt" sjuka barn. Handfasta saker som feber och värk. Halvslöa ungar som gärna glor på en film och vill sitta i knät. Jag uppskattar det. Vanligt sjuka. De senaste åren har bestått i att analysera rosslighet i luftrör, hosta, hosta, hosta, oförstående läkare, övernattningar på sjukhus, lunginflammationer, tester, analyser, vak natt ut och dag in. Det har varit provtagningar, dåliga besked, avsaknad av besked, nya rön, konstiga teorier oförstående omgivning och väldigt mycket oro. 


Feber i det här läget känns som en bra sjukdom. Det känns som mina barn är som alla andra barn. Och faktiskt så känns det nästan som om de är vanliga barn nu. Det är länge sedan någon av dem hade ett ordentligt kruppanfall. Stora N har inte hostat i  fyra, fem månader i sträck sen han fick sin medicin och faktum är att han inte behövt använda den på ett år. Lilla N är inte längre akut sjuk. Hon utvecklas, växer och är inte apatisk och slö längre. Hon kan andas och sedan hon fick en bra medicinering har heller inte heller hon behövt åka till sjukan i tid och otid. Vi håller fortfarande på med utredningar och provtagningar. Det är slangar ner i halsen, sövningar, nålar och nya teorier. Men hon känns inte akut sjuk längre. Och även om de värsta teorierna fortfarande inte kan uteslutas lever vi inte längre i den akuta situationen längre. Min kropp är inte inställd på försvar, den går inte på nålar och jag kan sova om nätterna utan att oroa mej för att jag ska vakna upp som tvåbarns mor fast att jag somnade som en trebarns mamma. Det känns faktiskt riktigt bra att vi vabbar för första gången sen barnen föddes, bara för att barnen är sjuka som alla andra barn. Självklart hoppas jag på snabbt tillfrisknande. Och nu ropar en sjukling på mej. Hej då!

Alla hjärtans dag.

Romantisk middag? Nej åt ensam med Lilla N som sällskap vid matbordet.
Blommor och choklad? Nej inte en present så långt ögat kunde nå.
Härligt rumlande sex ? Nej han sov i sängen, jag i soffan.

Låter som en het och kärleksfull alla hjärtans dag va? Det var det inte. Men det var samtidigt en fantastisk dag. LIlla N vaknade på måndags morgonen efter en lång natt med feber och ont i kroppen. Marcelo tog beslutet att stanna hemma så jag fick åka och jobba. När jag kom hem sent på kvällen var även Stora N febrig och Marcelo hade svår huvudvärk. Så när jag satt där bland mina sjuklingar och Mittimellan N hoppade runt på sin egen-händigt-byggda hinderbana i vardagsrummet så svetten lackade så kunde jag inte låta bli att känna att verkligheten slår dikten alla gånger. Verklighets realismen är så himla otroligt underbar! Jag är en mamma, med febriga barn, en riktig karl med fel och fantastiska bra. Jag har ett jobb och jag möts inte av skönsång och presenter i dörröppningen när jag kommer hem. I stället möts jag av tre barn som gråter av glädje och saknad, kastar sej i famnen och har tre tusen saker att berätta. Jag möts av tre små mini-me som vill sitta nära, nära och hungrar efter mej. De vill ha mej. Jag betyder någonting. Jag är viktig. Jag möts av en sambo som ligger i sängen och myser med datorn och som somnade som en stock när jag tog över sjuk vaket. En sambo som lyser upp när jag kliver innanför dörren. En sambo som gömmer sej bakom kudden när han skamset berättar att han inte orkat tömma diskmaskinen men att han lagat god mat. Jag har en man som hungrigt kysser mina läppar, en man som fortfarande vill ha mej. Efter 19 år älskar han mej fortfarande. En man som viskar hur viktig jag är och tydligt visar att han uppskattar allt jag gör (utom när jag har sönder bilen...). Sen att det inte är romantiskt-film-vackert när jag kommer hem spelar ingen roll. Det här är min verklighet. Min familj och här lever genuin kärlek och en lättnad över att inte behöva sätta upp en fasad när man inte orkar, fast att det "bordes" göras en högtidsdag för kärleken.