Min bästa gåva

Jag älskar att fota mina barn. Och även om de driver mej till vansinne ibland - när de vägrar klä på sej vinterkläder på vintern exempelvis, eller när de äter över hela köksgolvet eller inte kan låta bli att leka vilda lekar som är farliga eller innebär trasiga saker, på ställen där det inte lämpar sej - kan jag inte låta bli att förundras över att jag fått tre så fantastiska ungar. Helt ärligt stannar jag upp i
bland, tittar på dem och tänker att att föräldrar i världen är nog  lite avundssjuka på mej för att mina barn är allt det man önskar sej hos barn. Min roll som mamma är att guida dessa underbara varelser genom labyrinten till vuxenheten, förstärka alla deras positiva sidor och jämna ut deras mindre  och även ibland lite skadliga beteenden. I det ligger att älska dem gränslöst och låta dem veta det. När jag fotograferar mina barn försöker jag fånga deras personlighet men också relationen de har till omvärlden. Visst ställer jag upp dem, ganska ofta faktiskt, för annars skulle för många bilder vara suddiga, de rör ju som galningar på sej, men jag försöker göra det på ett sätt som är i synk med vem de är. Och jag tycker om att betrakta barnen genom bilder. Förra årets barnbilder ligger nu inlåsta på en kraschad hårddisk och jag kan inte visa dem här, men här är tre bilder på mina fina ungar, två från gårdagens skridskoåkning och en från förra hösten. Ingen av dem är arrangerade. Det är så här jag hittar dem. Kanske de inte kommer bli något stort och omvälvande, men jag vet att alla tre har kapaciteten. Och blir de inte stora i den stora världen, vet jag att de kommer göra skillnad för den omvärld som finns just runt dem. Vid första anblicken är det kanske inte extraordinära. Men de som känner mina barn vet att de är så fantastiskt kloka och har så mycket att berätta som förändrar. Tar man sej bara tiden och lyssnar förstår man att de är en välsignelse i livet. Annars kanske man kan missa att växa som person, för de tre får en att växa. Med det sagt vet jag att andra barn också har fördelar som mina barn inte har. Mina barn är sällan bäst på någonting.
 I jämförelse är de bättre medelmåttor jämfört med de specialister de omger sej av, cirkusartister, judokombatanter, fotbollskompisar, skridskoåkare osv. Men jämfört med andra barn är de bättre än de flesta. Även i skolarbetet går det bra. Mina barn är ganska bra på det mesta men framförallt är de omtänksamma och gör sitt bästa för att alla ska ha det bra. Tillsammans har vi haft ett tufft år bakom oss. Jag hatar alla som försöker förgifta deras själar och leda dem bort från spåret av deras destination. Att vuxna människor agerar på detta sätt och rättfärdigar det inför sej själva - det är horribelt. Men som föräldrar försöker jag och Marcelo ge barnen en mjuk landningsplats när de blivit skrämda av stormen och vi försöker vara trygghetens röst som guidar dem genom paniken. Mitt jobb som mamma är den viktigaste rollen jag har. Att jag får vara mamma till dessa tre är den största gåvan jag fått