Herre över tiden

Jag tycker att tiden rinner iväg. Jag vaknar klockan sex på morgonen och oftast är jag inte klar med alla sysslor förens strax efter tio på kvällen. Och då har jag inte hunnit med allt jag borde ha hunnit. Alltid är det något jag släpar med till dagen efter, veckan efter, månader efter. Det som inte är viktigast just nu måste jag prioritera bort.Idag när jag var i stallet funderade jag kring allt detta som ska hinnas med. Själv stod jag i stallgången och sopade hästbajs, halm och hö. Saker som måste tas om hand om surrade runt i skallen tills jag blev helt yr. Jag fick fokusera på borsten,

Min fina, blöta Pepino. Vi tränade trix idag.
Både i stallgången och i boxen. Då finns inget annat.
Bara två arbetande själar i symbios.

stråna och den monotona rörelsen. Det var allt som fanns kvar, det enda jag kunde kontrollera just då. Det var en sån konstig känsla jag fick idag. Som om jag drunknade men att jag samtidigt bara var med i en roman som jag själv skrev. Det var inte verkligt. Inte livet, bara fiktion, men högst verkligt. Sopkvasten räddade kvar mej i någon form av nu. Märkligt....

Jag tycker det är skönt att skjuta upp saker. Jag njuter av att ta makten över min egen tid. Att agera på det som jag mår bra av. Jag vill ha balans. Då bestämmer jag vad jag ska satsa på att göra varje minut. Och när jag känner den där totala makten, jag gör vad jag vill och kan, det är då jag blir effektiv och snabb. Samtidigt vet jag att det jag inte hinner med kommer att rasa över mej som en hylla full med böcker. Ibland kan jag, på pinkiv låta bli att göra det som är mest viktigt, för att jag njuter av att få bestämma. Men bara ibland. Nog sjutton är det trevligare att sjunga ihop med sonens gitarrklinkande än att byta lampa på bilen. Marcelo sa i helgen att han blir galen på mitt mañana-sätt. Han undrade vem av oss som var latinamerikan egentligen. Jag tycker om när jag blir effektiv och snabb. Då njuter jag av att vara jag. Det är som om jag går ur min kropp och står och klappar och hejar medan jag slutför alla sysslor. Påhejningarna sporrar mej ännu mer och jag kommer in i en snabb, snabb cykel som jag vet inte kommer hålla, men den är underbar! Jag är inte inne i sån nu. Jag behöver vila mycket. Andas. Ladda. Läka. Men tiden tickar iväg och omgivningen vill ha mer av mej än jag kan ge just nu. Kanske uppfattas jag som förvirrad just nu? Då blottas mina tankar. Men det betyder inte att tanken är färdigtänkt eller att jag står för den. Så nu letar jag efter snabb och effektiv.