En tisdag mitt i livet

Mittimellan N övar fiol framför spegeln.

Jag tycker att det är smått otroligt ibland vad man hinner med under en dag. Både igår och idag har varit fullspäckade med saker men ändå har det inte varit stressigt. Det tycker jag om. Barnen har fått tid med mej, det var läxläsning, vi lagade köttbullar och brunsås och vi samtalade sådär innerligt som jag älskar. Dessutom blev det en riktig musikafton. Mittimellan N ville att jag lyssnade och bedömde hennes fiolspelande. Övar gör hon i hallen framför spegeln varje dag. Hur man ska hålla stråken är tydligen ett av det viktigaste. Jag älskar att de gillar att spela instrument! Stora N satt sina minutrar med gitarren, men framförallt var det Lilla N, avundsjuk på att hennes syskon spelar, som krävde uppmärksamhet när hon letade rätt på den bortglömda flöjten. Hon spelar riktigt bra för att inte kunna, måste jag säga. Hon hittade faktiskt harmoniserande toner. Förutom jobb, hushåll och barn hann jag också städa ur hönshuset och byta mat och vatten. Vi gosade en stund innan jag nattade dem. Mitt älskade småfolk. 

Den vita Smulan och det två svarta Tipptopp och Kringlan
i det nystädade hönshuset.

De är så..... obeskrivbara. Jag tror alla som har höns och ankor förstår, men inte ens jag som djurälskare förstod hur väl man kan må av sina fjäderfän innan de flyttade in hos oss. 

Så åkte jag ut till stallet. Fodrade. Fyllde på hönäten.Våra hästar äter från slowfeed-nät. Fantastisk uppfinning. Jag tycker hästarna är mycket lugnare kring maten, De äter, tuggar och tar pauser. Innan var det mer att de kastade ut hälften av höet på marken, de kivades lite mer och framförallt åt de upp allt på en gång. Nu räcker det att ge dem två gånger om dagen och ändå finns det hö kvar och de står tålmodigt och väntar medan vi sätter fast näten i hölårarna. Nemas problemas liksom.

Pepino fick idag stå inne i shettisboxen. Men han fick plats där med. Tre hästar ska stå inne över natten av olika anledningar. Flicka, den nya travaren som kom till stallet vid jul, uppfyller alla de fördomar man kan ha om travare. Hon har jätte bekymmer att ta sej fram i den isiga, kuperade hagen. Hon vågar knappt lyfta på fötterna. Dessutom har hon tappat allt som finns i muskelväg och den nya ägaren, Emelie, jobbar just nu hårt på att få upp henne i hull och muskler. Då behöver hon spara på alla krafter hon har. Stappla omkring på isen i hagen är inte det optimala för nån av hästarna, men Flicka har det värre. Hoppas isen smälter bort till i morgon. Den är vedervärdig var man än är just nu! Eftersom hästarna redan stod inne när jag kom så fick Pepino ta den lilla boxen som fanns kvar i den här delen av stallet. Men det gick ju alldeles utmärkt det med. Han är ju så himla bra sådär! Alla kan borsta på honom och ta hand om honom. Till och med barnen hjälper ju till. Han försöker aldrig ta sej ur boxar eller krångla sej loss om han står uppbunden. Men utan tvekan vinner han priset som stallets skitgris. Inte ens Aaron är lika smutsig som Pepino, trots att jag filar mer på P:s utseende än vad de flesta andra får. Han hade insmetad hästbajs i manen idag! Hur lyckas man? Jag bara undrar?

Bobbo fick en runda på tomten. Här har vi ju både gräsmata, isgata, lite skog och berg. Vi jobbade en aning, men inte så mycket. Benen är inte riktigt så stabila som de brukade vara. Han tappar tassfästet och runt här i byn är det rena rama isgatan. Inte ens lite kul. Det går inte ens att fejka. Bobbo har fått ett köttigt sår på ena frambenet. På dagarna får han ha tratt, för han kan inte låta bli att slicka. Det är rosa och fräscht så jag hoppas den ska börja gå ner nu. Någonstans inom mej är jag orolig att det ska var nån sorts tumör eller så som han gnagt sönder. Han haltar inte och visar ingenting, men så är han ju en trofast vän som alltid anstränger sej och vill vara till lags.  Men det är klart att den gör ont. Hur ska jag kunna hitta ett liv igen när han inte längre finns hos mej? Det kryper närmare. Men samtidigt njuter jag faktiskt för varje dag han är med oss. Han kommer dock inte njuta lika mycket nån av de närmaste dagarna. Bad står på schemat - och det är nåt Bobbo ogillar!

Nu efter en lång arbetsdag, stall, höns, barn och hundar ska jag ta en varm dusch och sedan krypa ner i sängen och slötitta på någon halvbra serie tills jag somnar. Och även om jag inte längtar efter väckarklockans signal tidigt i morgonbitti så vaknar jag ändå med en längtan till arbetsplatsen jag älskar. Det om något måste väl vara lyckan här i livet; att ha livet fullt av bitar som får en att må bra!