Vi gör det här

Jag var fem timmar i stallet idag. Hjälpte till att bärga lite hö, longerade en bråkande Pepino, smörjde sadlar och träns. Kom inte hem på glatt humör. Istället kom jag hem med en en vansinnig lust att få vara själv. Ville inte umgås med någon. Ville låsa in mej i min kokong och stänga ute alla ljud.  Hela veckan har jag varit yrslig, haft migränhuvudvärk och en diffus känsla i kroppen. . Jag ville inte laga mat, jag ville inte ta ansvar. Så barnen fick städa sitt rum så de kunde titta på TV sen. Och  så smög jag in i mitt rum och lade mej på sängen. I mörkret. Ensam. Jag njöt. Samtidigt visste jag att det bara var en liten stund, för sedan väntade matlagning, nattläggning, disk, hundar och plugg. När jag låg där i sängen beslutade jag nästan att skita i dagens universitets uppgift. Vad spelar det för roll, det funkar ju iallafall inte! Jag blev arg. Uppgiften är gjord. Behövde justeras lite men jag ville inte. Vägrar. Marcelo kom hem. Barnen ordnade spa. Jag vägrade delta. Jag låg i min säng. Sedan lagade jag mat. Barnen ville ha lite mammatid och de fick det. Marcelo fick mej att börja le igen. Han sa kloka ord och somnade. Jag gav hundarna lite rastning och nattade barnen. Och till slut justerade jag skoluppgiften och skickade iväg den. Men de där två timmarna i sängen, helt själv de var så välbehövliga. Under några minuter tänkte jag att problemet med en stor familj är att man aldrig kan vara riktigt ensam. Jag har ju så stort behov av det. Nu tänker jag istället, det bästa med en stor familj är att det alltid finns någon som knuffar upp dej ur dina mentala svackor. Att kramas och skratta med min familj var precis vad jag behövde idag. De kom in i min ensamhet med värme, kärlek och ljus. de påminde mej om att jag inte behöver bära allt själv utan vi gör det här tillsammans.