Inte rädd för mörker

Att vara lycklig är ett val. Tycker jag. Jag som har privilegiet att själv kunna välja. Nu tror ju jag att de allra flesta har samma lycka att de kan välja. I allafall här i Sverige. Men det finns de som inte har den valmöjligheten. Ibland tänker jag på dem. Hur är det att inte vara lycklig? Att inte ha makt att ändra sin situation? Jag har varit på helvetets botten. Det var hemskt. Men jag hade fötter under marken och visste att nu kunde det inte bli värre. Det fanns en trygghet där. Och en valmöjlighet. Jag valde att börja klättra ur helvetesbrunnen. Det var nästan jobbigare. Ingen fast mark där under fötterna, och inget ljus ovanför huvudet som skvallrade om alternativet. I dag, många, många år senare kommer jag inte ihåg hur gammal jag var, vilken situation jag befann mej i när jag beslutade att jag skulle välja livet och lyckan. Att nog fick vara nog. Jag kommer däremot ihåg tillbakavägen. Den var oändlig. Flera år lång. Och när jag trodde att jag var framme så hade jag fel. Idag kommer jag inte ens ihåg den där känslan ordentligt. För jag förlät och gick vidare. Hemligheten med förlåtelse är att det inte är den som gjort något illa som tjänar på det. Det är bara en själv. När jag förlät blev jag fri. När jag blev fri hade jag ett val. När jag hade val fick jag tillbaka min makt. Med makt kunde jag forma mitt liv. Jag var gammal när jag fick tillbaka mitt liv. Sex år av mörker tog minst tolv år att sudda ut. Ärren smärtar inte längre. 

Nu min sista dag som 37-åring inser jag att prövningarna jag fick vara med om som ung är ingenting mot de som kan drabba mej som äldre. Jag insåg nyss att makten börjar glida ur mina händer och med dem också möjligheten att välja. Jag hör djävulen ropa på mej från brunnen. Långt därborta. Så mycket ont kan hända utan att jag kan välja bort det. För nu är inte min lycka bara min ensak. Nu är min lycka tätt, tätt förknippad med mina barn, min man och mina djur. Ibland glömmer jag bort hur liten jag är utan dem. För jag känner mej stor och stark. Jag är stor och stark. Jag är kapabel. Men det krävs inte mycket för att slå undan fötterna för mej. Ett hjärtskärande gråt, ett misstag en felbedömning. Jag kommer inte ihåg hur det är att vara i helvetesbrunnen, men jag kommer ihåg tillräckligt mycket för att aldrig vilja trilla i igen. Därför väljer jag lyckan, därför väljer jag att inte blunda när jag hör det svaga ekot. Jag vet att när valmöjligheterna är begränsade är varje val så oändligt mycket viktigare. Jag fyller 38 år i morgon. Jag har gjort val för att ösa in på lyckokontot. Men det gör inte att jag tvekar inför det mörka. Den starkaste vågar gråta och visa sej svag. I min förtvivlan över mina tillkortakommanden är jag stolt över kvinnan jag blivit.