Musiken har tystnat och gästerna har gått hem. Vi har firat vår första jul någonsin med både den chilenska och svenska familjen samtidigt. Tiderna förändras. Traditionerna likaså. Detta är vår första jul utan Pluto sen han kom in i vårt liv. Alldeles för få jular fick vi tillsammans. Inga paket med hans namn på. Det gjorde ont att se den tecknade Pluto jaga Piff och Puff i granen vid tre. Vår Pluto skulle aldrig jaga andra djur på det där sättet. Men trots allt åt vi vår julmat, skrattade, retades och pratade. Blandade språk hördes i vårt hus. Blandade maträtter svenskt, chilenskt och ja, vår mat. Hönsen ville inte gå in i huset utan ankorna idag. Så de rymde, men när väl ankorna kom gick de in allihopa och kalasade på sitt egna julbord.
Jag frågade Marcelo igår om jag någonsin kommer bli glad igen. Han sa åt mej att åka ut till stallet. Och det gjorde jag. Han hade rätt. För en stund kände jag mej glad igen. Idag fick Pepino och de andra en ny flockmedlem och P gjorde som han alltid gör, vallade och vallade. Bort från hans flock. I morgon ska jag inte rida honom. I morgon kommer jag nog longera. Att ändra flocken stressar honom lite, men han får känna sej stor och stark. Och jag tror han tycker om det. Vilken skillnad det är på de här månaderna. Då i augusti var det han som stod utanför gemenskapen. Nu har han klättrat, fått vänner i Zeus, Mårten och Shouni.
Jag har haft en bra julafton. I morgon firar vi vår andra jul. Också vår riktiga jul, fast i år här hemma. Förra året var första utan Shela, i år första utan Pluto. I år antagligen den sista med Bobbo. Han sover mycket. Lite ostadig på bakbenen efter dagens lilla träningspass. Dessutom fick han nos på katt nu på kvällen. Hans julafton är nog den bästa på länge. Att jaga katt är det bästa han vet. Han öppnade sina klappar, bet sönder bollen i smådelar, dödade grisen och åt upp sitt godis. Dessutom fick han eget julbord. Utan feta skinkor och majonnäs. Han får vara med. Han får sova. Han hade en toppen jul. Men även han märker av saknaden på Pluto. Jag märker att han inte är lika tuff, liksom frågar efter styrka nu när inte han har en hund i sina bästa år som visar vägen. Jag som alltid trott att Bobbo visade vägen.
Jag är bedövad i glädjen. Mycket har vänts upp och ner sista dagarna. Inte som jag tänkt mej. Livet brukar inte bli som jag tänkt mej. Men jag måste förhålla mej till en ny verklighet. Ny framtid. Lever verkligen en dag i taget nu. Vill inte planera mer än ett par timmar i taget. Måste hålla fokus. Måste le. Julen kom i år också. Den blev ändå bra. Familjen, de viktigaste fanns nära. Hemma i mitt hus. Många. Så som jag vill ha det. Många röster. Många som leker. Barnen glada. Mannen glad. Familjen glad och då också jag glad.
God jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar