Det värsta är barnen. Hur kan man ge dem det beskedet? När jag inte vill vara stark och jag vet att mina tårar gör dem oroliga. Det värsta är att jag är naken inför deras tårar. Jag kan inte vara stark. Kan inte vara den där trygga hamnen som är min roll. Jag vill gråta med dem. Lika orättvist som de tycker att det är, tycker ju jag med. Och visst kan vi gråta tillsammans. Men något gick sönder i mej och jag vill inte, klarar inte riktigt med deras sorg. En stunds sorg, sen får det gå över. Men så kan man ju inte säga till dem. Det värsta är att jag blir tafatt. Ska jag trösta eller låta dem vara? Mitt eget hjärta blöder. Det gör ont. Så här står jag ensam i stormen och håller mina barns händer. Jag trotsar stormen kniper ihop ögonen och håller tills knogarna vitnar. Som mamma måste jag. Min uppgift är att uppfostra dem att klara allting här i världen. Och det är ju inte enkelt, men väldigt mycket enklare än när man själv stormar lika mycket. Jag borrar ner hälarna, vägrar att låta vinden ta mej eller mina barn. Jag hittar ingen rättvisa i det här. Hittar ingen mening. Men det är så livet är. Jag vet att det bara är att förhålla sej till det och fånga stunderna av glädje och acceptera det jag inte kan ändra på. Men medan jag går sönder ska jag lära mina barn samma sak. Om jag lyckas????? Det får jag veta om 20år.
Nu när de lagt sina trötta huvuden på kudden och somnat får jag en stund för mej själv att reda i känslor och sånt. Önskar jag hade Marcelos hand att hålla i och hans famn att krypa in i. Istället får jag lägga mitt huvud i knät och få en blöt hundnos mot kinden. En tass om min skuldra och en djup, avslappnande suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar