Bågskytte och hästar

Pepino, jag och min nya båge!

För ett tag sedan köpte jag båge och pilar, men jag har inte hunnit pröva dem. Bara att lära sej spänna bågen är ju en hel vetenskap. I helgen gjorde jag och barnen ett försök att skjuta lite båge ute i stallet. Tanken är att så småningom skjuta från hästryggen. Jag fick instruktioner och mycket tålamod från mina lärare. Barnen var snabbare på att fatta än jag. De höll också på längre, jag passade på att rida min häst ute på skyttebanan samtidigt som en tjej lärde sej skjuta från hästryggen. 
Till en början gick det bra, sedan tyckte inte Pepino att det var så bra. Han började först backa och efter ett tag stegra. Jag vet inte vad det berodde på för han var varken rädd för ljudet eller grejerna runt omkring. Kanske blev det för många intryck och för lite fokus på vad han skulle göra. Jag hoppade av och gick runt lite innan jag tog ut honom på ridbanan och longerade honom. Det var första gången jag kunde göra det med lina. Han är så stark med sitt stora huvud och min brutna hand har inte orkat hålla emot, men nu klarade jag det. Samspelet vi hade, som vi saknat de sista minuterna på hästryggen, var så exceptionellt fint. Vi pratade med varandra. han blev trött, jag begärde lite mer, förklarade varför, han accepterade och till slut sa han till att det räckte, då skrittade jag av honom i båda varven. Det är i dessa lägen som jag svävar på små moln. Det är så himla coolt det här ordlösa samspelet. Samtalet utan ljud och utan större gester. Den tysta kommunikationen. Jag älskar att umgås mer med djuren än med människor. Jag gillar människor med, men djuren kan uppfylla saker i mitt bröst som få människor kan. Det är så mycket brus bland folk. Så många onödiga ord och så lite kärlek. Jag vill uppfylla hela världen med kärlek. Kärleksfulla människor begår inte onda gärningar. De som uppfylls av kärlek blir också lyckligare. Det tror jag på. 

Pepino och jag

Pepino fyller mej med både utmaningar och kärlek och det gör att jag mitt i den storm jag lever i alltid får tid att andas och hitta harmonin. Att få in Pepino i mitt liv just nu var helt rätt. Jag tänker allt oftare på den där december kvällen för snart ett år sedan när jag beslutade mej för att börja med hästar igen. Hur rätt var inte det beslutet! Så mycket jag vunnit efter det! Alla skakade på huvudet, varnade mej, kallade mej galen..... men jag är ju van. De gör de flesta. Men jag gör som jag gör. Oftast för att det ska bli bättre, även om inte andra förstår mej. Marcelo förstår och det är det viktigaste. Hans suport och kärlek är allt jag behöver för att jag ska kunna vara en lyckligare variant av mej själv. Och trots hans aversion mot hästar stöttar han mej fullständigt. Vilken lyckost jag är!