Lite dåligt hästsamvete

Nu för tiden har hästarna blivit en del av vardagen. Fast jag har mindre tid än någonsin lyckas jag åka ut runt fem dagar i veckan för att borsta, kramas och träna lite. För ett år sedan satt jag frustrerad och arg och undrade hur jag någonsin skulle kunna börja med häst igen. Det var inte någon plan att hamna där jag är idag, som alltid när det gäller mej har jag en önskan och så händer det bara. Utan att jag riktigt planerar det. Jag fattade beslutet att det var bäst för mej att ha häst i livet, både fysiskt och psykiskt. Då trodde jag stenhårt på det och så blev det min verklighet. Nu när den mörka hösten sätter käppar i hjulen för ordentlig träning, det är mörkt och extremt halt på ridbanan så känner jag att jag inte riktig presterar på den nivå jag skulle vilja. Men jag får leva med det. Hästarna får ha sin viloperiod nu och så kör vi på destå mer i sommar! 

Alltsom oftast får jag in något som mest liknar en grå häst på kvällarna. Jösses vad han älskar att rulla sej i lera! Nu när jag inte mått bra i två veckor har jag inte riktigt orkat träna ordentligt och det gör att jag har ett enormt dåligt samvete. Då försöker jag tänka att jag ska bli frisk och sedan kan allt bli som vanligt igen. För huvudvärken, yrseln och illmåendet gör mej så arg, så Pepino och jag kommunicerar inte heller lika bra. Förlåt, jag kommunicerar inte lika bra. Då blir träningen heller inte lika rolig som för två veckor sedan. Även om han fortfarande ger mej så mycket glädje och lättnad är jag fortfarande irriterad när jag åker från stallet. Men när han kommer fram till mej i hagen med sina stora läppar och snälla ögon, då smälter jag som rinnande honung. Trots att leran hänger i i stora sjåk över hela honom. Vi har det bra, han och jag. Han älskar lösdriften, han har hästkompisar och vi får testa nya saker. 

Jag rider på ridskolan, här hoppar jag med Zack

Jag rider fortfarande på ridskola. Inte varje vecka, för det hinner jag inte. Jag älskar att ridskolan jag är på nu. Allt är så naturligt där och trevliga människor. Dessutom stannar jag inte upp i ridningen nu när det är svårt att rida på banan hemma i stallet. Jag får tips och idéer på hur jag kan jobba med Pepino och hur jag kan instruera ungarna när de rider. Dyrt men absolut värt pengarna säger jag! Den här terminen har varit riktigt jobbig med allt plugg. Även när jag inte sitter med näsan i böckerna hänger det över mej hela tiden.Nu längtar jag till att all stress runt mej ska minska. Jag längtar tillbaka till livet och när jag aktivt kan planera min tid igen. Då ska jag gå kurs igen. Jag har tiden att njuta av de bra sakerna runt mej och jag kan bli jag igen.