Still going strong

När jag tränade och tävlade hund fanns det så mycket att berätta om. Nu är livet med hund väldigt annorlunda. De finns där hela tiden. Vi lever tillsammans. Gör våra saker ihop men det blir ingen utveckling, Inga mål som uppnås. Vi är bara. Tillsammans. Vi går våra promenader, tränar lite, busar lite. Med Bobbo går det lite upp och lite ner. Han är gammal. Kroppen håller inte längre, men det är inte så kul att berätta om. Istället glädjs jag åt när vi kan gå ut i 

Lite sök i skogen igår. Älskade bollen gömde
sej långt borta, men Bobbo hittar allt!

skogen ihop, köra lite föremålssök eller apportering. Bobbo är lika på hugget som han var förr. Ögonen lyser, hjärnan gillar att jobba och kroppen fortfarande snabb och smidig. Som ett skott sätter han iväg, mellan snåren, över stockarna. Näsan sviker honom lite och tillbakavägen brukar det ta lite längre tid. Men vi håller ihop. Han står på mina fötter när jag lagar mat, han stirrar på hamstrarna när jag ger dem mat eller gosar med dem. Han håller mej sällskap när jag pluggar och han hör inte när jag ropar på honom när han går lös. Han vill inte gå lika långt som förut. Det blir inga timmar vi är ute men vi är tillsammans. 

Snälla en gång till- blicken. Han är redo att kasta
sej iväg ut i buschen ugen. Gärna direkt.

Han är den bästa hund jag haft. Min Bobbo. Han är den trognaste vännen och är killen jag alltid kunnat lita på. Vi har haft så kul tillsammans och vi har utvecklats ihop. Jag vet att vi leker på lite lånad tid, men som jag njuter över att ha honom med mej än. Gammelmannen och jag. Jag är så oerhört stolt över honom. Min tollare, min bäbis, min son, mitt hjärta, min Bobbo.