Dålig

Ibland är det så skönt att få gråta. När jag åkte hem var självförtroendet nere i botten. Jag är så jävla dålig! Jag var arg, ledsen och totalt känslomässigt slut. Det här är den ultimata förnedringen för mitt självförtroende. Det var skönt att sitta i bilen, i mörkret och åka E4 hem och bara låta tårarna rinna och vältra mej i självömkan. Jo ni kan nog gissa det. Jag gjorde tentan och återigen satt jag som ett levande frågetecken. Sannolikt har jag misslyckats igen. Den här gången kanske hoppet finns - jag har ju svarat på frågorna, men några av de saker jag ville ha svar på, som inte stod i kompendiet, som jag tappat bort, var dialektala skillnader. Så jag hade mejlat min lärare och fick svar medan jag satt och gjorde tentan. Tack! 


Jag har svårt att förklara varför jag känner mej så pressad, varför jag har så svårt att fixa trycket. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag inte är en språkperson, trots att många tror det, och all annan inlärning funkar ganska bra, men jag är lika mycket språkidiot som jag är matteidiot. Slowlearner. Det jag lär mej stannar heller inte vidare bra. Jag tror att ända utvägen för mej är att tvingas prata, precis som jag gjorde med engelskan. Jag pratade engelska dygnet runt, drömde på engelska flera månader om året i flera år. Snacka om språkresa! Nu handlade ju inte tentan egentligen om spanska. Det handlade om artikulation, fonem, morfem, allofoner och hur vissa kapar bokstäver och förenklar uttal. Att dra slutsatser på det, som jag egentligen inte riktigt greppar, på ett främmande språk är inte helt okomplicerat för mej.

När jag kom hem var Marcelo och barnen hemma hos svärföräldrarna och firade Juans födelsedag. Jag satt hemma ensam och lagade mej själv. Tände en brasa, tröståt, tittade på filmer jag ville se. Jag må vara sämst av alla, men jag är inte värdelös. Och när familjen kom hem var jag redo för dem. Renad och redo.