Julefrid?

Jag är på uruselt humör. Arg. Irriterad. Butter. Ledsen. Ett av det bästa som finns för mitt humör är att vara ute i naturen mycket. Jag kommer inte alls ut så mycket som mitt humör skulle behöva. Det kanske säger en del om min uppsyn. Marcelo gjorde sitt bästa igår att hitta fram till mitt leende och till min inre lycka. Han är så söt. Knäckemacka och varm choklad tillsammans - mys i sängen och sedan ett avslut med att somna nära varandra till  TV-serien vi plöjer just nu. Det behövs inte mycket för att jag ska glömma allt för en stund. Hans stora hand på min panna och hans lena röst när han frågar varför det snurrar så mycket där inne i huvudet. Jo, jag måste sluta snurra. 
Så i dag spenderade jag mer än halva dagen utomhus. Redan på morgonen gick jag och ungarna och hundarna ut på tomten och började rensa allt det vi borde ha gjort i höstas. Sedan tog vi en promenad runtomkring i vår by. Vilka vyer vi möter. Vilken fantastisk plats vi lever på. 



I första anblicken ett ställe som alla andra, men här finns allt för ett bra välmående - skogen, sjön, hus, grannar, natur men ändå civilisation.  Vi gick en stund med grannen som fått en ny bäbis, sedan träffade vi Stora N:s bästa vän när han var ute med hunden. Men mestadels gick vi själva och filosoferade. Andades.


Nu när kvällen kommit och alla måsten pockar på har jag ändå lättare än förut att hitta lugnet när jag känner vinden i mina lungor och solen värma mitt skinn. I morgon är det Julafton. Årets bästa högtid. Dagen börjar ute i skogen och fortsätter med familjen. Mina tre fina pärlor till barn, min fantastiska man och jag firar vår första jul som gifta, alla hundarna är fortfarande med oss. Få se hur många gånger till de är det. Ingen ska jobba, alla ska vi vara tillsammans. Julefriden börjar lägra sej huset.