En tittande man.

En man satt och tittade på mej när jag satt på fiket. Han stirrade kanske inte, men tittade väldigt intensivt. Han såg att jag såg på honom, ändå flyttade han inte sin blick. Den var och förblev på mitt ansikte. Hans blick var inte granskande, bara väldigt påtaglig.
 Ändå tog jag inte illa upp. Jag hade suttit med samma blick bara någon timme tidigare på ett annat ställe. Jag kände igen blicken och jag var lika oförmögen då som han var nu, att flytta blicken. Pluggblicken. Den uppstår när man går igenom alla saker i huvudet som man ska komma ihåg till tentan, seminariet, provet. Man förstår att man stirrar på någon men man ser dem inte riktigt. Samtidigt kan man inte flytta blicken för då störs tankegångarna och flowet man är inne i försvinner. Så man stirrar på. Och han stirrade på. När jag reste mej och lämnade fiket för att ta mej till tentalokalen stirrade han vidare på samma fläck där mitt ansikte nyss varit medan läpparna då och då svagt rörde sej som om han pratade och blocket låg slappt i knät och de uppslagna böckerna på soffan bredvid honom. En vanlig dag på universitetet.....