Translate

tisdag 3 december 2013

En utväg

Första advent har kommit och passerat. Stakarna och stjärnorna är uppe, tomtarna med. Pepparkaksbaket är överstökat.Ute är det plusgrader, grönt gräs och inte en skymt av vintern. Huset borde vara fyllt av julstämning, och julsångerna ljuder i rummen. Men den juliga känslan infinner sej inte. Fröken Stress däremot är tillbaka i sin största skepnad. Inte julStress utan fröken pluggStress. Jag kan inte andas. Kan inte ens låtsas att allt är bra. Jag har inte ens mycket att göra. Men tentan dödar mej. Dödar mej! Men som den medelklass mamman jag är åker jag på 
bowlingkalas och beklagar mej över att jag har så mycket. Lider med de andra medelklassmammorna som också har så mycket. Sedan åker jag hem och bakar med barnen! Och enligt statusuppdateringarna på facebook var jag inte ensam om det. Vad sjutton håller vi på med? Vad håller jag på med?








Det blev ett upphåll här. Jag tog en paus. Jag fick en tanke och jag delade den med mina barn. Jag kom med ett förslag. De verkar tycka att det är okey. De ska få fundera på det ett tag. Om jag undrar vad sjutton jag håller på med så är det inte okey i livet. Jag måste ta tag i mitt liv. Återfå makten över känslorna. Ingen annan än jag kan fixa det. Nu tror jag inte kursen nästa termin är lika tuff, men det spelar ingen roll. Jag vill inte vara så här. Alltså måste jag ändra något. Jag blir inte lycklig av det här. Jag måste vara lycklig för att må bra!

Vad jag kände när jag satt och skrev var att stressen att hinna till allt gjorde att jag fick svårt att andas. Inte själv åkandet utan att jag hela tiden skjuter undan tanken på plugget som jag kan göra när jag kommer fram. Alla måsten jag drar på för att jag inte har tid på kvällen. Alla sena kvällar med böckerna under näsan. Jag borde sova, behöver träna, jag borde...... inga mer borden. Ta tillbaka makten över tiden. Mitt förslag till barnen var att ta en paus med judon och kören. Då får jag bara två dagar i veckan där jag måste superskynda från jobbet för att hinna till deras aktiviteter. Lördagen innebär ju inget stressmoment och då tränar tjejerna tre dagar i veckan. Sonen går ner till en dag i veckan. Vi testar en termin. Vi prövar. 

Jag vet att många har sagt till mej att jag har för mycket runt mej och att barnen tränar för mycket. Jag har alltid hävdat att det inte är sant. För jag har inte tyckt det. Men just nu, där jag är i livet mäktar jag inte med allt och då drar jag i nödbromsen, saktar ner. För jag ska hålla i längden. Just nu är jag trasig i själen. Jag mår illa av pressen jag känner. Alltså försöker jag hitta en lösning. Det om något tycker jag är ett bevis för att jag har nåt sunt förnuft kvar.

Kanske hade jag hittat den här lösningen inom sinom tid ändå. Men just skrivandet för mej gör att jag sätter ord på mina tankar, uttalar dem högt och det gör att jag får ett utanför perspektiv på mej själv. Jag hittar lösningar jag tror jag kan leva med. Det är därför jag fortsätter skriva här på bloggen. Det här är min terapi. Jag är tacksam för de läsare jag har. Jag blir superglad för reaktionerna jag får. Men bloggen är liten. Jag tjänar inga pengar på den, jag får inga saker från företag. Jag skriver för att reflektera och det här är mitt bollplank, mitt fönster mina tankar.

Inga kommentarer: