Ensam bland andra.

En vecka till ända. Ensam med andra. Fullt att göra men paralyserad. Rör mej men går inte vidare. Munnen skrattar, förvånat undrar jag vad det var som var roligt. Vill sova. Vill sova mer. Vill inte fatta beslut, orkar inte vara logisk. Den ena foten framför den andra. Samtidigt undrar jag hur hamnade jag här. I den sits jag sitter i. Jag är inte sån. Det är ju inte ens mycket egentligen. Det är ju bara...... min framtid. Jag slår på mej själv tycker att jag är löjlig. Jag kramar mej själv för att läka. Å ena sidan och å andra sidan.....