Hur går det för Pluto?

Min bänga, skygga, underbara Pluto. han som skulle vara helt återställd nu. Han som skulle få börja rehaba på riktigt. Hur långt har vi kommit och hur går det?

Det är en berg-och-dalbana. Arnes ord ringer i mitt huvud; Han måste muskla på sej. Han får inte bli överansträngd. Han får göra dessa rörelser men inte dessa..... Jag ökade försiktigt på promenaderna. Så fort han blev halt så drog vi ner. Musklerna blev mindre och mindre, han haltade mer och mer. Jag gjorde tvärtom. Jag ökade promenadlängderna och ökade tempot. Han haltade kraftigare men kortare tid. Sakta men säkert började han klara högre belastning. Även haltandet efter vila försvann succesivt. Det såg ut som han skulle kanske kunna få gå på treadmil ( gåband i vatten). Men så hände olyckan. Han gick omkull. Vet inte vad han gjorde men bakbenen for liksom undan på honom och han dunkade ner baken i marken. Nästan från stillastående. Jag kände  direkt att det var nåt som inte var bra. När han reste sej märktes ingenting och vi tog en kort promenad för att dra ur mjölksyran. Dagen efter var han trebent. Efter ett par timmar kände jag på mej att det kunde ha varit korsbandet som gått. Här tog sorgen över i bröstet. Jag har beslutat att inte operera om honom. Alltså är ett trasigt korsband lika med avlivning. Jag är inte redo för att han skulle dö. Jag var så rädd. Varje gång jag tittade på honom så fick jag ångest. En inre röst sa åt mej att ringa veterinären. Men jag var inte redo. Inte redo att höra dåliga besked. Så jag avvaktade. Han fick strikt vila i en vecka. Sedan korta promenader. Små korta promenader. Sakta återhämtade han sej. Benet rätades ut och han började använda sitt bakben igen, även inomhus. Vi började då öka promenad takten och ökade längden på promenaderna. 
Sakta blev han bättre och bättre och nu har han fått börja vara lite lös igen under korta stunder. Visst tar han ett par korta galoppsteg i början och skakar på huvudet. Men sedan är det snabb skritt och lugn trav som gäller. Bobbo skickar lugnande signaler så fort Pluto blir upphetsad och han får Pluto att intressera sej för dofter och att hinna med att undersöka allt. Jag märker att ju mer lös han får vara så blir han mindre halt. Kanske för att han själv får bestämma takten. Nu ska han få börja på steg tre i rehabplanen. Han ska få börja vara i skogen och gå lös över stock och sten. Arne tror fortfarande att gåbandet kommer vara för högbelastning på hans ben så den får vänta. Det jag var rädd för att det skulle vara slutet för vår Pluto kanske visar sej bara vara ett bakslag. Pluto har efter operationen aldrig slutat halta helt. Om det beror på smärta eller om det beror på att leden kortats upp vet inte jag. Enda gångerna Pluto inte verkar må bra är dagar när mitt hetsiga pluggande går ut över antalet minuter som han får vara ute. Han är som en livrädd anka i huset som far runt så fort någon rör sej, han snubblar, halkar, går omkull och är helt omöjlig. 

Så länge han får röra på sej verkar kroppen må bättre. Lydnadsträningen fick ett abrupt slut när han slog sej. Jag ska försöka ta upp den igen till våren bär det börjar bli lite ljusare. Pluto lever än. Vi har inte gått i mål, men han håller humöret uppe och kämpar på. Tre gånger har han undkommit döden med en hårsmån känns det som. Undra hur många gånger fler han har i kroppen? Hur som helst kommer jag finns där vid hans sida och stötta och hjälpa till ett bra hundliv.

Svårt att tro att det bara är ett par dagar mellan bilderna. Vilket december vi har 2013!