Galen!

Nu skulle jag vilja skriva ett roligt inlägg om hur jag tränat Bobbo i att... ja någonting och att Plutos rehab går bättre. Jag önskar att jag hade ett liv just nu. Men nej, jag har varken tränat Bobbo eller lyckats med rehaben på Pluto. Jag tränar inte, har inte sex, leker inte, umgås inte. Jag är bara ett moln uppfyllt av tentaplugg och ångest. Det finns inte mycket annat. Bara det. När folk frågar hur jag mår kan jag knappt svara, jag mumlar något ohörbart om om sonidos fricativos innan jag inser att någon pratat med mej och de får upprepa vad de frågat. Men jag kan inte svara om jag mår bra eller inte. Jag har inte känt efter, däremot maler det i huvudet att bokstaven G är oral, fricativo, interdental y sordo. P däremot är oral, labial, oclusivo och sordo. Ordet Indio är diptongo creciente men inte ett hiato eftersom stavelsens betoning inte delar de två sista vokalerna. Däremot är creo hiato eftersom e och o ligger i två olika stavelser. U stavas med w och y med i men däremot kan LL uttalas med Y i vissa delar och det kallas yeismo. Ja, det är sånt som går runt i min hjärna hela tiden. Bobbo upplyser mej att jag är en dålig matte, gärna flera gånger om dagen. Jag känner mej usel. Jag kan inte komma ihåg att jag slitit så här hårt för så lite förut. Det värsta är att jag har känslan över att jag inte kommer fixa tentan. Trots att jag i stort sett lever med med grammatikböckerna under armen hela tiden. Och jag fasar för nästa tenta. FASAR!!!!! Jag har alltid tyckt att pluggandet är roligt. Men det här är inte ens lite kul. Inte ens pyttelite. Jag har lust att kasta allt åt skogen, skita i det, skrika och gå med skygglappar resten av livet. Vissa perioder under magisterarbetet var ganska tufft. Men inget av det kan mätas med det här. Och jag blir så rasande att alla andra verkar tycka att det är okey. Varför tycker inte jag att det är okey? Jag flyttar till Spanien ett år och kommer tillbaka när jag kan språket tusen gånger bättre än vad jag kan nu. Jag blir galen!