Onsdagswalk

Onsdagar är den dag jag utan tvekan har som mest att göra. Jag har ingen rast, ingen ro. Onsdagen är den dag som Pluto tycker är absolut roligast. Då åker vi nämligen in till stan och promenerar längs med ån och kanalen. De tidigare veckorna har jag kunnat njuta av den vackra miljön, men jag upptäckte i onsdags att det var helt mörkt. Vad fort det har gått!  Onsdagar är den dag då Pluto får gå lös i ett par minuter på promenaden innan han kopplas. 
Det är nog därför han älskar den promenaden allra mest. Jag kanske resonerar galet, men han har haft koppeltvång så länge, och får inte gå så lång tid, han tränas väldigt lite, han har alltså inte det roligaste livet just nu, och så har det varit sen han blev skadad för ett halvår sedan. Veterinären bedömde ju att han skulle vara återställd till oktober, han är på steg två i rehabiliteringen.... för att orka med så måste han och jag få ett litet anderum! Och det får vi under några minuter på onsdagarna. Han älskar att springa runt och nosa på alla dofterna, kissmarkera var han vill och göra en rusch eller två. 

Bobbo dyker ner till vattnet längs med kanalen

Bobbo får gå lös hela tiden, och även han älskar vår lilla sväng. Han går ner till vattnet och dricker, tittar en stund på ankorna som misstänksamt flyttar sej lite när han kommer farande, han nosar upp spår på en och annan hare men mest följer han spåren efter andra hundar som går före eller bakspårar hundar som har som passerar oss. Vår lilla gemensamma sväng inne i stan erbjuder lite gatulysen och det är en välkomnande skillnad mot det totala beckmörker som är i vår by. Jag tror inte människor som bor i stan inser hur svart svart är.  När jag går med hundarna här hemma och månen inte lyser så kan jag ana Plutos rygg som går vid min sida, men jag kan inte se hela honom. Så gatulysena i stan på onsdagarna är en skön ljusglimt i våra liv.