Big Ben

Big Ben

Det var nästan en religiös upplevelse att se Big Ben för första gången. Jag vet inte hur en ett torn med en klocka på kan orsaka så mycket känslor i kroppen. London har många pampiga och vackra byggnader, mycket mer än vad jag hade kunnat föreställa mej faktiskt. Big Ben stod där lysande i sin prakt i ett kvarter med ganska tråkiga och lite färglösa byggnader. Med skimrande guld och en men ändå lite anspråkslös. Stora N hade egentligen aldrig hört talas om Big Ben. Jag har pekat ut klockan i några filmer och sagt att vi ska se den när vi kommer till London. Men när han fick syn på klockan i horisonten hoppade han upp och ner och skrek i extas. 

Vackra Ben

Vad skönt det är med barn som lever ut sina känslor. Jag hade velat göra samma sak, men som den vuxna individ jag är så höll jag mina känsloyttringar i schack. I den stunden, just där, mitt på övergångsstället så tappade jag faktiskt andan för en stund. Det var nästan så att jag fick tårar i ögonen. Big Ben, så fin!

Jag hade förmånen att se tornet från många olika håll. Vi åkte upp i London eye och fick se Ben uppifrån. Lika vacker ur alla synvinklar, nerifrån, från sidan, uppifrån, jag blev smått kär. Det var inte bara jag som kände så, det var så skönt att ordlöst dela den upplevelsen med någon annan, min son, som gärna hade stannat en stund till. Många bilder blev det 

London eye vid Themsen. Jupp då jag var däruppe!

på vår nyfunna kärlek, inte ett enda av dem gör rättvisa för hur vi upplevde tornet. Nu kanske vi är lite tokigare än de flesta andra, men jag kan inte göra annat än att säga: Åk till London och upplev Ben för er själva, de tär magiskt