Inte stressa

Jag, stressad? Jo, just nu!

Jag får inte erkänna att jag känner mej stressad. Då nickar folk i omgivningen på huvudet med minen "vad-var-det-jag-sa?" Alltså måste jag hela tiden hålla mej på en rimlig nivå och alltid orka allting, för annars kommer de goda tipsen, de smädande kommentarerna. -Du har för mycket runt omkring dej! är en vanlig diagnos på mej. Jaaa.... jag har mycket runt mej. Men jag är också nöjd med det. Jag är heller inte rädd att dra lite i nödbromsen när jag känner att det blir tufft. För även jag känner faktiskt så ibland. Och det kan jag känna även om det inte är för mycket runt omkring mej. Jag bara hanterar det lite olika från de flesta jag känner. Jag är väldigt stresskänslig och det märks snabbt på mej när det blir lite mycket. Då saktar jag in tempot, tar det lugnare och när stressen lagt sej kan jag vara som vanligt igen. Grejen är den att jag inte blir stressad av det vi gör, det är mina tankar som stressar mej. Just nu lider jag av stress. Jag försöker cleara kalendern. Jag försöker dra ner på allt jag ska hinna. Och jag resonerar att det jag inte hinner, det blir gjort en annan dag. Tillexempel har jag inte hunnit skriva omdömen på niorna på ena skolan på jobbet. Det var sista dagen idag. Men jag hinner skriva de sista 15 personerna i morgon. Och jag väljer att försöka se att jag faktiskt hann med 48 elever på bara några timmar. Och visst lyckas jag med det. Men så när jag sitter i bilen så kommer det upp. Whoppsss, 15 personer, måste hinna i morgon, undra om jag hinner det innan lunch, när tror jag att de börjar dra ut omdömena till eleverna, just det på fredag är det personalfesten, jag ska vara borta en hel kväll, jag har möte i kväll, Lilla N kommer aldrig gå med på att jag är borta en kväll till, jag var ju faktiskt på universitetet igår, undra om jag hinner plugga en stund ikväll, 15 personer, undra hur lång tid det kommer ta, sen har jag runt 30 personer till att skriva omdömen på, just det jag har inte rättat proven, gahhh, rätta tar så lång tid, sedan måste jag mejla föräldrarna om samtalstider, undra om Pluto är mindre halt nu i kväll än han var i morse när han vilat lite, kanske skulle jag träna lite sök med hundarna. Bara enkla sökslag vid sjön, så de får tänka lite, Lilla N kommer döda mej om jag är borta på fredag, undra hur dags mötet var ikväll, var skulle vi vara...sluta tänk nu, du blir stressad!
I verkliga livet sitter jag still och gör ingenting, men tankarna jagar upp mej. Idag valde jag att starta en lektion tio minuter för sent, jag valde att frångå planeringen för att jag behövde sitta still och glo i en vägg. Så då gjorde jag det. Lektionen blev riktigt lyckad. En elev var helt lyrisk över vad han hade lärt sej, mycket mer än vad han gör i klassrummet. Han behöver röra kroppen för att lära sej helt enkelt. Men visst hade jag kunnat startat i tid, rivit av en lektion, gjort det vi skulle ha gjort, men då hade den stressade känslan inte dämpats och jag hade varit helt slut när jag kom hem. Nu blev jag lugn och eleverna fick repetera. Och det behövde de! Jag behövde det. Så jag blir också stressad. Men det betyder inte att jag har för mycket runt mej! Det betyder att jag behöver prioritera om. Och det gör jag hela tiden!

Samtidigt har jag väldigt låg förståelse för föräldrar som blir stressade över småsaker. Elle vardagliga saker. Jag träffade en mamma som flippade ur häromdagen. -Fråga mej inte!!!! skrek hon. Okey tänkte jag. Jag har inte en aning om vad hon haft för morgonen så jag tänkte att jag vänder mej till någon annan. Då kom hennes förklaring:
-Jag har varit ensam i en vecka med barnen nu, min man har varit bortrest och det är fullständig kaos.
Jaha tänker jag, fullständigt kaos.  Har man skaffat två barn så ska man väl kunna ta hand om två barn? De har inga aktiviteter. Det är matlagning, hushållsgöra, jobb och dagis..... Jag förundras över de personer som måste ringa mamma när de har tvättstugan, för att de inte kan ta hand om sina barn samtidigt. Jag förstår mej inte på det där. Har ganska liten tolerans mot det också. Skaffa inte två barn då, skaffa en hund eller en katt? Eller stanna vid ett barn om det är så svårt att få ihop vardagen. Insikten kan ju inte hoppa på en när man har flera ungar att; oj då vad jag inte fixar att ta hand om mina barn själv för att min partner jobbar. Det måste man väl ha märkt innan? Vad skulle hända om ni separerade, eller någon av er dog? Skaffa barnflicka som skjutsa till dagis? Jag kände rätt mycket fördomar hoppa ur mej efter vårt samtal. Jag försökte lämna konversationen vid tröskeln, men jag har tagit med mej den hem i två dagar och märker att jag stör mej på den. Sen stör jag mej på att jag stör mej på vårt samtal. Jag brukar inte fördöma så lätt, varför gör jag det nu? Kanske för att jag känner mej stressad?