Drömmer om startsignalen

Jag drömmer om en frisk hund. Jag drömmer om att stå på startlinjen, höra visselpipan blåsa och känna tävlingsnervositeten i det bultande hjärtat. Jag drömmer om att snegla bakåt på en ryckande ljusbrun kropp som bara väntar på att få signalen på att starta. Jag drömmer om att bli flåsig, känna andfåddheten raspa i lungorna när jag störtar framåt i banan totalt fokuserad på att få med mej den starka muskulösa kroppen bredvid mej åt det håll jag vill. 
Jag drömmer om lyckan vi känner när vi tillsammans gått i mål, nöjda över vår prestation. Jag drömmer om en tredje pinne så vi går upp en klass. Jag drömmer om en nöjd hund som somnar i sin Biabädd på kvällen, trött i både knopp och kropp.

Pluto 2år och fortfarande hel.

Känner mej stolt över vår resa. Känner mej glad över att vår familj erbjöd ett nytt hem till Pluto. Jag är stolt över att jag lyckats, med de få kunskaper jag har, att få två starka hanhundar gå från att slåss ett par gånger i veckan till att tjafsa nångång varannan månad. Jag är stolt över att jag trots tre barn, jobb och studier lyckats få upp Pluto i lydnadsklass 3, tävlat bra i nästhögsta klassen i freestyle och startat honom i agility- och hoppklass med bara något nerslag, samtidigt som jag satsade på Bobbos tävlingskarriär. Men stoltast är jag att jag kan ha honom lös överallt, att han finner sej i alla situationer även om han nervöst lagd och är väldigt lättskrämd. Jag är mest stolt över att jag har en stark hund som inte drar i kopplet och som lugnt ligger och sover på stökiga platser fulla med ljud. Jag är stolt över att han är en så trevlig hund som alla kan hålla på med, som inte hoppar när vi får besök och som blivit klok nog att skilja på hundvana och icke-hundvana människor. Han är idag en hund som går lös på tomten utan staket, som skäller när han vill komma in och på en och annan förbipasserande, men oftast är han tyst. Pluto är en allround hund som tycker det är lika kul att hänga i garaget som att söka föremål i skogen. Jag sörjer att han inte får leva ett fullvärdigt hundliv just nu. Jag sörjer varje gång han flyger upp när han tror att nåt nytt ska hända. Tyvärr min vän, du har koppeltvång och får gå max 25 minuter i maklig takt. Jag sörjer varje träningstillfälle som uteblir och jag sörjer alla sköna stunder av "han-och-jag" som uteblir eftersom vi inte kan träna tillsammans. Samtidigt får hans flaxande mungipor mej att le varje gång. Hans kropp som spritter av glädje så fort han får vara med.... det är fantastiskt.  Min underbara Pluto, så mycket glädje, så mycket sorg.