Lite närmare Robin Hood

Jag spände bågen, kände den tunga hästens rörelser under mej. Jag siktade inte men lyfte bågen, riktade den mot tigern i mitten och släppte på greppet. Pilen sköt iväg rakt mot målet. Det blev inte en fullträff men väl en hög poäng. Jag laddar om. Pepino sänker sitt huvud för att beta och jag sliter i tygeln för att få upp det tunga huvudet och skänklar på. Han lyssnar motvilligt med hela munnen full av gräs. Vi fortsätter banan ut. Tre tavlor, tre träffar.... i skritt. Jag är asnöjd!

Min fina häst och jag. I skritt.

Hanna testade Pepino. Hennes kropp värker inte som min. Hon är smidigare än jag. Hon tar banan i galopp och missar ett av tre skott. Hon hinner ladda om. Herr P har lagom mjuk takt. Två pilar sitter där de ska.

Hanna på Pepino i galopp. hon har lite bättre teknik än jag!

 Hon är bra. Den här sommaren har varit hennes första tävlingssäsong. Undra om jag någonsin kommer tävla. Men visst är det kul att träna. 

Jag manar på Pepino i galopp. Jag älskar hans gångarter. De är så mjuka. Jag spänner bågen. Men ingen pil flyger iväg. Jag har inte med mej några. Men jag låtsas. Tre gånger åker en låtsaspil mot tavlorna med tigerhuvuden på. Jag känner eufori.Det känns som vi kommer fixa det här en dag, att i galopp skjuta pilarna mot tavlorna och träffa. Men inte idag. Jag var nöjd och sonen fick ta över. Han älskar inte hästar, men han älskar beridet bågskytte! 

Min fina kille!

Än så länge bemästrar han bara skritt. Dagens mål att få in en bullseye lyckades han med. Alltså fick han in dagens bästa pil. Min son! På hästryggen! Med pil och båge! Det trodde jag inte när han förra hösten gråtande hoppade av C-ponnyn Carina och sa att han aldrig mer ville rida!

En kort evighet

Vår första uteritt tillsammans. Jag på Herr P och Stora N
bakom på Salle!

Det goda jag har i livet har två eller fyra ben. Ingen tvekan om det. Idag hände det jag inte ens har föreställt mej. Jag och sonen red ut tillsammans i ett fantastiskt höstväder. Stora N red på Salle och jag red Pepino. Vi tog samma rutt som jag och Lilla N gjorde igår. Med oss hade vi Felix på Raket och Hanna på sin nya häst Sajje. Stunderna är på hästryggen är helt magiska, speciellt när vädret är så underbart och jag får dela stunderna med mina barn! 

Min son, där framme,
jag här på min häst.
Lovely!

Jag och Pepino travade i kapp de andra ett par gånger men annars var det en lugn och härlig skrittur. På samma ställe som rådjuren lekt igår sprang det idag tre unga Bambisar. Hästarna reagerade inte alls. Pepino gjorde ett försök att vända men annars så var han lugn. Stora N strålade som en sol. All stress rinner av mej när jag jag kommer ut sådär. 

Felix tog kort på Hanna längst fram och
Stora n och mej längst bak. Uterittt tillsammans i den
bästa årstiden!

Jag är inte medveten om tid och rum just då. Jag bara är totalt närvarande i stunden.  Det är inte ofta det händer, men just ihop med hästarna eller i intensiva stunder med barnen då är det som universum stannar till och "för alltid" blir en kort verklighet.

Hallelulja!!!

På väg ut att rida tillsammans; Pepino och Lilla Bella, jag och min dotter!

Det har varit så många timmars bearbetning. Jag har vänt ut och in på mitt hästkunnande, frågat om råd och bannat att jag inte löst det. Pepino har inte velat rida ut. Han går ut en bit, sen stannar han, försöker vända, backar, småstegrar, slår med bakbenen, slår med huvudet, hugger tag i bettet, snurrar och skriker till. Det har resulterat i att jag börjat gå ut med honom och ridit hem. Idag skulle Lilla N följa med och jag bestämde mej för att följa den gnagande tanken jag haft ett tag. Jag skulle gå ut en bit, hoppa upp och sedan fortsätta ut. Jag och dottern gjorde i ordning våra hästar och begav oss ut. Det gick bra. Så var det dags att hoppa upp. Men där började problemet. Han skulle vända. Fast jag gav mej inte. Och jag blev inte rädd. Tillslut skrittade han in i skogen. En bit. Sedan började proceduren igen. Och han gav sej även denna gång och fortsatte tillslut framåt. Sedan blev det yttligare ett stopp och en del bråkande. Då försökte han ven bita mej i skänkeln! Lilla N blev rädd när han höll på och trodde att även snälla Bella skulle bråka. Det enda den lilla hästen ville var att Pepino skulle gå först. När vi kom till nerförs backen kom den stora protesten. Vi har haft en där vid ett tidigare tillfälle. Han skrek, snurrade in bland klippblock, sparkade, backade, frös fast. Ja, du förstår scenariot. Lilla N frågade flera gånger om jag var rädd. Hon var det. Men konstigt nog var jag inte det. Och det var som en inre röst sa åt mej när jag skulle mana framåt och när jag skulle låta honom tänka. Tillslut taktade han nedför backen. Det kändes som om han var osäker på om han skulle explodera och springa hem eller om han skulle lyda och gå fram. Det gjorde att vi red nedför backen lite fortare än Bellas ben hann med. Vi försvann runt en mjuk sväng och jag ropade åt dottern att hon snart skulle se mej. Jag vågade inte stanna honom, då hade jag inte fått honom framåt igen! Men vid nästa vänstersväng var jag tvungen att stanna och vänta in ponnyn. Då kom Lilla N gående. Hon hade blivit så rädd att hon hoppat av.

Lilla N gick med Bella
resten av vägen.
Hon berättade allt om olika
svampar och Bella lyssnade.

 Så nu var hon glad och nöjd igen. Pepino vägrade gå framåt, men när Bella gick före så gick även han. Och han gick om Bella. Han var på helspänn men kändes ändå trygg. Där och då kändes det som att nu hade vi övervunnit det värsta. Och det hade vi. Det blev några små tveksamma stopp till men resten av turen blev helt magnifikt underbar! Jag kände hur våra kroppar smälte samman och vi red runt på volter runt ensilagebalarna på fälten, han gick skänkelvikning och när rådjuren lekte tafatt precis framför oss, stannade vi till och njöt av att se de smidiga djuren. 

Lilla N fotade mej och Pepino. Min häst och jag. Så stolt!

Jag red både med tvåhands fattning och enhand. Men han lyssnar mer på skänklarna. Efter WE-kursen har jag tränat in att han ska stanna när jag kniper med knäna. Och han stannade. Jag kände att min sits var mer följsam och smidig än den varit förut och det var en sån fröjd att rida idag. Det var helt otroligt! Vi kändes som ett! Det ger sån lycka. Vilken lycka! Vilken fantastisk stund vi delade. Jag ler fortfarande, så många timmar senare! Det var nästan en religiös upplevelse!

Väggen har väntat 15år, den får vänta att tag till.

Kroppen är nere i en svacka. Jag behöver sova och sova och sova. Men jag kan inte. Jag har cravings, öronen blossar igen, muskelinflammationer blossar runt i diverse delar av kroppen och jag har utslag i hela hårbotten. Jag har försökt att lyssna på kroppen och lyda dess vilja men det har inte gett så bra resultat. Det har inte ens varit särskilt kul och avslappnande att åka till stallet, för det enda jag har önskat är att få åka hem och sova. Så två dagar den här veckan stannade jag hemma och lade mej på sängen efter jobbet. Så klart resulterade det i att jag slocknade som en liten bäbis och sov som i koma. Men efter det har det faktiskt varit lite bättre. Det gjorde jag nästan varje dag i somras - sov middag! Det är rätt många runt mej som är på väg in i väggen. Det är skrämmande tycker jag. Och eftersom så många är på mej, och har varit de senaste 15åren om att jag är på väg in jag med så är det klart att man tänker till. Men jag tror att det är väldigt stor skillnad på att ha mycket att göra och vara stressad.

Vid något tillfälle läste jag om att forskarna kommit fram till att det är inte stressen i sej som är farlig utan det är när man aldrig återhämtar sej som det blir tokigt. Jag är världsbäst på återhämtning! Eftersom jag har en sjuk kropp och jag hatar att vara sjuk måste jag hela tiden balansera så att jag håller mej frisk i kropp och själ så gott det går. Lyssnar jag inte på signalerna tar det stopp och då kraschar kroppen och jag bli sängliggandes. Ligger jag i sängen blir jag invalid pga ryggen. Därför får det inte gå så långt. Så visst har jag späckat schema men jag kan också lägga mej och sova och strunta i alla måsten. Jag kan ta helger utan att städa och springa på alla aktiviteter och glo på film flera timmar i sträck. När jag planerar mina dagar planerar jag även in vila. Därför tror jag att jag har så svårt att förstå när folk säger att de inte kan stressa ner, att de inte kan låta saker vara. För det är klart att det är ett aktivt val. Jag var väldigt stressad ett tag. Inre stress. Då bestämde jag mej för att sluta vara stressad. Jag kommer i håg så väl hur jag ett halvår senare satt hemma i vid köksbordet hemma hos Kristin och nästan skrek ut min förtvivlan över att jag stressade fast jag inte visste varför, att jag inte kunde bli av med den. Hon lade sitt huvud på sned och sa att hon visste hur det kändes. Sen tittade hon mej djupt i ögonen, hon har fantastiska ögon, och så sa hon -Det är svårt, men du kan.
Det är klart jag kan! Och det var klart att det gick. Men den gången var det extra svårt. Idag kände jag en släng av den  där inre stressen, i morse. Och vad konstigt det kändes att liksom se sej själv utifrån.Vilken annorlunda människa jag blev. Vad ful jag var med de där vilda ögonen, spända käken, maniska rörelserna och gälla rösten. Det var nästan så jag började skratta mitt i eländet. Det tog mej en timme att släppa stressen. 

Min trasiga kropp kan jag inte heala själv. Mina skov kan jag inte förhindra. Men det betyder inte att jag är på väg in i någon vägg. Tvärtom. Jag är faktiskt väldigt snäll mot mej själv. Jag hoppas du också är det mot dej.

En hjälte som tystnar av barnens svek

Jag har inte ett barn som är mobbad. Det är ingen som står och väntar på att han ska komma till skolan så att de kan få fortsätta reta honom, fortsätta trycka på hans knappar, fortsätta att hävda sej på hans bekostnad. Ändå får jag ibland låta honom följa med mej till jobbet istället för att låta honom åka till sin egen arbetsplats, en låg- och mellanstadieskola i min del av Sverige. Jag följer ibland med in i klassrummet och tittar på dem som sitter runt min son. Där är de, människorna som får min son att må så dåligt att han drömmer mardrömmar och gråtande håller mej i armen och bönar att få slippa gå tillbaka. De ser ut som vilka barn som helst. Blonda lintottar som skrattar, brunbrända, tunna barnben som trummar som små pinnar när de snabbt springer över skolgården, tillsammans. Flera par ben tillsammans.  Det är inga monster som befolkar klassrummet. Inga små djävular med tre-tandade högafflar. Jag tittar på dem och undrar hur kan det bli så tokigt? 

Jag har en son som varje dag räknar upp vilka roliga ämnen han har i skolan. Han kommer hem och stolt berättar om allt från virkning till naturexpriment eller hur FN arbetar i världen. Min son älskar alla ämnen. Han älskar att lära sej och känna sej kompetent. Trots det vill han inte gå till skolan vissa dagar. Och det beror på att  i hans närhet finns vissa som inte alltid behandlar honom på ett sjysst sätt. Och ju mer utsatt han blir, desto mindre förståelsen får han för andras fel och brister och det resulterar i att han till slut hämnas - inte alltid på de bästa sätten. Det jobbar vi med hemma. 

Men så sitter han här hemma vid matbordet, mellan två vuxna som älskar honom så mycket, och som försöker råda honom hur han ska balansera på den steniga väg han går och jag ser i hans ögat att han inte alltid förstår vad vi säger, att han missförstår våra råd. Jag ser hur han arbetar så hårt på att försöka komma underfund med alla fel han gör, vad han ska göra annorlunda, hur han ska tuffa till sej i vardagen samtidigt som han inte ska bry sej om vad barnen i skolan säger och gör. Ibland kramar han mej hårt och gråter. Utan att han kan förklara varför.

Min son har valt att inte umgås med några av sina kompisar mer för att de kallar  andra för fegisar och idioter. Han försvarar när de försöker tracka ner på lillasyster trots att han själv blir galen på henne och han försöker så hårt att inte sparka och slå tillbaka när tjuvnypen kommer under fotbollsspelet på rasten eller när de leker jaga.

Det är klart att allt det här gör ont. Ont på ett sätt som är svårt att förklara, även dagar då det går relativt bra. Min son är inte mobbad, det är ingen som står och väntar på honom för att göra taskiga saker. Ändå får han höra att den och den är välkomna på festen. - Men du Stora N får inte stå här för du får inte komma på festen!
Han får höra att han är en fegis för att han inte vågar klättra lika högt som de modigaste och de är duktiga på att berätta hur dålig han är i fotboll trots att han är bättre än de flesta.

Min son var en kille som stod upp när de andra var taskiga mot någon. Han ställde sej på de svagas sida. Men hans röst har tystnat. Hans huvud är böjt och hans ögon stirrar sorgsna neråt utan att tårarna rinner. Jag undra hur ett  samhälle tysta kan tittar på när tioåringar kallar varandra för horor och bögar. När ord som håll käften och idiot blir slentrian och bara på skoj. Jag undrar vad det är som gör att vuxna accepterar att barn i deras närhet får skratta eller komma med nedlåtande ljud när man inte lyckas, men inte backar upp det med beröm när någon gör något bra. För jag tror inte vi vuxna gör det av elakhet utan av någon annan anledning. Jag vet bara inte vad.

Jag gråter för jag ville ge mitt barn en bra uppväxt med fina vänner som visade honom vad kärlek och kamratskap är. Jag ville ge honom en familj som stöttar och älskar honom överallt annat. Jag ville ge honom en meningsfull fritid där han kunde växa och utvecklas efter sin egen förmåga och få självförtroende att rakryggad gå ut i framtiden som det bästa han kan bli. Jag gråter åt min egen oförmåga att skydda honom från de som inte är kamrater, jag gråter för att att han dag efter dag får höra att han inte duger och familjens ord som säger motsatsen ändå inte kan reparera tankarna i han huvud att kanske, kanske har de andra rätt. Kanske, kanske duger han inte...

Jag har en fantastisk son. En hjälte. Men han har börjat glömma det.....

En vanlig vacker måndag

Jag kommer hem i mörkret. Stjärnorna lyser upp vår tomt och vårt hus  med tusende kraft, men de är för långt borta för att vara något annat än bara lysande mönster på den mörka kvällshimlen. Tia Shelas lampa lyser i barnens fönster. Det ljus hon lämnat kvar sedan hon lämnade oss i cancern. Jag öppnar dörren, jag känner att händerna luktar häst. Inet tassande kommer mej till mötes. TV:n står på med låg volym, en svensk kommentator berättar vem som tog emot en passning. Badrums dörren står öppen och ljuset är tänt. Jag ser någon strumpa på golvet och förstår att barnen inte plockat undan kläderna efter att de duschat. Fast jag bad dem. Marcelo sitter i soffan. Hans mörka huvud lutar lätt nedåt. Svaga snarkningar hörs. Han sover min fina man. I väntan på mej. Redo att lysa upp och le när han får syn på mej. Men jag låter honom sova. Bobbo ligger bredid soffan. Han sover han med. Som en liten ande svassar jag tyst runt i huset, tömmer torktumlaren, fyller den på nytt, fyller på Bobbos kvällsmat, sorterar tvätten, plockar undan en upp drucken Cola flaska, lägger in en sked i diskmaskinen. Jag är hemma med min familj, men ingen vet att jag är här. Jag går ut på altanen flyttar över Tipptopp till Kringlan som ligger och ruvar på ett ägg. Inte ens nu vaknar Bobbo, eller Marcelo. Två av sängarna i barnens rum är upptagna. Lilla N har lyckats övertala sin syster att få sova i hennes säng. Tätt ligger de tillsammans. Hon tycker inte om att somna när jag inte är hemma. Tidigare i kväll skjutsade jag dem till karateträningen. Jag hejade på dem när de tränade slag och sparkar. Lilla N kan inte sluta skratta när hon tränar. Mittimellan N är mer fokuserad på att göra rätt. Stora N ringde och frågade om jag kunde hämta honom hos kompisen, jag manade på honom att gå. Han behövde göra läxorna. Sedan åkte vi tjejer och handlade tillsammans. Mjölk, bröd, leverpastej, frukt och ketchup. De vanligaste varorna var slut där hemma. I dag föll det på min lott att laga mat, trots att Marcelo var hemma. Han var upptagen med att meka bil. När vi kom hem hade Stora N glömt TV förbudet. Han hade glömt att göra läxorna också. Så medan minsta barnet hoppade in i duschen började jag med maten och jag började hjälpa de två stora med läxorna. Tillsammans arbetade med strukturer för att skriva. Mittimellan N hade redan gjort läxan en gång, men jag godkände inte den så idag fick hon skriva om allt. Kanske lite hårt, men hur ska de annars lära sej. Båda gav mej kramen och var nöjda med sina berättelser. Vi åt tillsammans och sedan plockade vi undan middagen. Jag hjälpte Lilla N med matte och sedan manade jag på dem att plocka undan kläderna innan jag åkte till stallet. Klockan hade blivit sent. Återigen letar jag häst i hagen med pannlampa. Turligt nog kommer han när jag ropar på honom, dock inte i galopp och i mörkret är det svårt att veta om han är på väg eller inte. Han var lerig idag. Väldigt lerig. Han hade rullat sej vid lunchen fick jag veta. Men jag gnodde på honom. Skorna är borta. Jag måste få tag på en ny hovslagare i morgon. Det bara är så. En och en halv timme efter att jag tagit in Pepino släppte jag åter ut honom i mörkret och kom hem till stjärnorna och det sovande huset. En lång måndag är till ända. På jobbet gick det som det ska. En ledsen förälder, en elev som sa fel sak till en annan och flera andra som presterade bra. Jag blev tillfrågad och jag sa vad jag tyckte. Ombokade möten och stressen lös med sin frånvaro. Nu väntar en god bok och kudden ropar frågande efter mej. I morgon är det en ny dag. 

Hemlängtan

Jag längtade hem så galet mycket. Det var som ett enormt gnällskrik byggdes upp i mitt inre. Jag ville likt en treåring bara jämra - Jag vill vara hemma NU!!!! Men det var jag som körde och det var i baksätet som jämrandet om att få vara hemma hördes. Vi hade varit borta en vecka. Jag brukar klara av att vara borta en vecka. Men nu längtade jag hem, hem, hem. Bobbo, den nya kycklingen, Kakan, hönsen och stallet, som jag ville ut till stallet! En vecka till utan mina djur. Det var nästan tortyr. Jag ville hem till familjens lukter, våra saker, vår altan, vår TV, vår luft. Jag längtade hem! Hur bra semestern än varit, hur kul vi än haft, hur positivt det än varit för Marcelos och mitt förhållande så vibrerade hemlängtan i varje liten por i kroppen. Bobbo, Pepino, Lilla Gul, Kakan, Tipptopp och Kringlan. Jag ville andas in deras lukt, röra deras kroppar. Jag gasade på lite mer, men vägen hem tycktes bara bli längre och längre. När vi körde in i vår lilla by var det som om vägen förändrats. Jag tappade nästan andan, snart så.... snart skulle jag kunna andas igen. Solen kikade mellan molnen när jag äntligen svängde in på vår parkering. Jag kastade mej in i huset. Det var som om jag blev tio kilo lättare. 

Lilla Gul mår bra.

Sedan ut till hönshuset. Lilla Gul spatserade runt. Så stor hen blivit. Så kompetent, så söt. Mamma Tipptopp hade sprätt runt i hela hönshuset så bädden var som ett böljande hav. Ankägget var utkastad ur boet, kallt. Antingen död ankbäbis eller inte ett befruktat ägg. Men Lilla Gul mådde bra. Alla mådde bra. Jag blev kvar länge, länge. Kakan kom och hälsade. Fina Kakan. När jag äntligen kunde andas igen svidade jag om till stallkläderna och ut till Pepino.

Herr P.

Det var som om livet återvände i kroppen när jag stod och borstade på honom. Mina fingrar kände alla nya skavanker, ett hästbett där, ett litet sår under magen, insektsbett i skapet. Jag borstade hans svarta man. Jag begravde näsan i hans dammiga päls, mina fingrar grävde sej in i hans man.  Jag var tillbaka. Jag levde igen. jag hade alla bitar på plats. Djuren betyder så galet mycket för mitt välbefinnande. Men hur bra det än kändes saknades ändå Bobbo. 
Så vi åkte över till Marco och Petra och hämtade honom. Han blev så lättad. det var som han också fick luft för första gången på en vecka. Vi satt hemma hos Marcelos bror, barnen badade i poolen, familjen var samlad, vi åt. Jag tog Marcelos hand. Hans starka, trygga, sexiga hand Vi tittade på varandra. Vi kände samma sak. Det var så skönt att vara hemma igen. 
De spända musklerna började slappna av. Axlarna sänktes, hjärtat slog långsammare. Välbefinnandet sköljde över oss i vågor. Det är bara att konstatera att vi skapat oss en vardag som vi älskar mer än alla break.

Teaser-inlägg

Vi drog på semester. Alla fem. Med den lilla bilen, tog den stora båten. Vi bodde i vårt älskade grannland. Vi gjorde kul. Vi var även hemma hos familjen på andra sidan Sverige. Vi hälsade på familjens senaste lilla tillskott- Molly. Vi klappade stora magen där de närmaste familjemedlemmarna ligger - tvillingarna Harry och Frej eller Tor eller Otto, eller vad de nu kommer heta. På onsdag kommer dem. Vi gosade med Valter, den nakna hunden med hår och busade med nya valpen Milo. Allt detta och mer kommer jag berätta om i ett senare inlägg, inte klockan 22.00 på kvällen efter stalltjänst. Det kräver lite bilder och kameran är inte här.

Kyckling

Vår kyckling börjar må bättre!

Jag var tvungen att gå in i stallet och titta på hur det går för kycklingarna där. Två stycken, en svart och en gul/brun som är födda en vecka före Lilla Gul. De gick omkring, sprättade och mamman matade dem med smulor från matlåren. Snart kommer Gul också vara sådär! Än så länge gömmer hon sej mest under mammas vinge. När Tipptopp reste på sej för att äta då stapplade Lilla Gul också runt på sina stora ben. 

Mamma Tipptopp passar på att äta samtidigt som Lilla Gul går på
upptäcksfärd.

Såret under vingen och på magen lyser mindre ilsket rött och veterinären sa att det inte finns så mycket att göra. Antibiotika kan göra henne lös i magen så det är lika farligt som såret. När Tipptopp sedan lade sej på ankägget hon också ruvar på så ville inte alls den lilla kycklingen komma efter. Istället gick hon på egen upptäcktsfärd, pickade lite innan hon gick tillbaka. 

Lilla Gul vill ligga nära mamma men
inte riktig krypa in under vingen än,

Men det är skrämmande att se hur hårt Tipptopp pickar på sin bäbis för att få henne under vingen igen. Men Lilla Gul bara blundade och fortsatte söka sej ner under den varma vingen. Jag hoppas det fortsätter gå bra, för oj vad jag redan tycker om det lilla livet! Namnförslagen begränsar sej för tillfället till Piggelin.

Tillbaka till Swingingtails kennel!

Susanna ringde mej sent en decemberkväll 2002. -Nu är han här, din Bobbo, sa hon. Sedan bodde jag mer eller mindre i hennes valplåda ända fram tills den dagen han fick följa
med mej hem 7½veckor senare. Under de första åren hade vi tät kontakt. Hon lärde mej allt jag kan om apportering och vi träffade syskonen rätt så ofta. Men med åren blev jag mer självständig och sedan tunnades kontakten ut. De sista åren har den varit obefintlig. 

Susanna och Bobbo. Det är här han är född. Tillbaka en sista gång.

Men så härom veckan så svängde vi förbi hennes fina hus igen. Jag ville gärna träffa Bobbos syster Diesel igen - om hon fanns kvar - och jag tänkte att hon kanske ville se Bobbo en sista gång. I hundgården skällde de lurviga basset-tjejerna. Glada, ivriga och fulla med energi. När jag tänker på Sanna och hennes hundar så är de alltid glada. Glada och fulla med energi. Inga slöfockar i hennes flock inte! Men av Diesel fanns inte ett spår. Två veckor tidigare hade hon fått livmoderinflammation och inom två timmar hade de fått säga adjö till sin fina fyrbening. Jag hörde mej för om de andra valparna och med Bobbo är det tre stycken som är kvar i livet. Bobbo, Basse och Foxy. Jag kommer ihåg att det var mellan Basse och Bobbo mitt val stod emellan. Men Basse var inte min. Bobbo var det. Alla valparna slutade sina dagar som stendöva. Bobbo har ju lite hörsel kvar. Han hör när jag klappar och det är jag tacksam över. Susanna hade inga tollare kvar. Det kändes jätte konstigt. Hennes hus var alltid full av tollare. Men ingen röding så långt ögat kunde nå. Istället hade de hämtat en helvild liten münsterländervalp. Så bedårande söt att man skulle kunna äta upp henne. Men ingen tollare. Vi lämnade huset som en gång varit så viktigt för mej, valplådan, mamma Snörets alla sju valpar. Kanske kommer våra vägar återigen korsas, antagligen inte. Ett stygn av sorg kände jag allt när jag tittade i bakspegeln och såg hur huset blev mindre och mindre. Men mycket av Sannas lärdomar tar jag för alltid med mej. Och mamma Snöret lever kvar i allra högsta grad i Bobbo. Jag är stolt över att få träffat Sanna och hennes familj, hennes hundar och fått tagit del av hennes kunskap. Men mest av allt är jag så otroligt tacksam för att hon gav mej Bobbo, den bästa man kan tänka sej. Tack för allt Sanna!

Blivit med kyckling

Så här hitatde vi ägget i morse när Kringlan var och drack vatten.

Idag började skalet spricka. Som vi har kämpat för denna lilla kyckling! Och idag skulle hen komma ut! Det utbröt stort jubel här hemma, det fotades och vi stod spänt och stirrade på den lilla näbben och de slutna ögat vi kunde skymta därinne. Ett ljust pipipipipipi hördes och den lilla kroppen höjdes och sänktes i takt med andetagen.  Men varför kom hen inte ut? Det tog ju en evighet. Jag började googla på hur lång tid det skulle ta. En till tre dagar stod det. Vaaa? Tre dagar? Var de inte kloka? Hen skulle ju komma idag! Men vi stack iväg på dagens uppdrag och lämnade naturen till sej själv. 

Den lilla näbben syns och vi kunde
konstatera att vi inte får en svart
kyckling. Jippi!

När vi kom hem många timmar senare var skalet knäckt runt om och för varje andetag kom mer och mer kyckling ut. Så var jag tvungen att åka till läkaren med dottern och när jag tillslut äntligen kom hem möttes jag av en upphetsad, skrikande son att kycklingen nu var helt ute! Oh jösses vad söt hen var! Gul och brun med enorma fötter och ett underbart litet pipande. 

Surregatmamma Tipptopp med sin första bäbis.

Fotografering och sedan lät vi den lilla vara. Vi grillade här hemma och helt plötsligt hörde vi liv från altanen, där Tipptopp ligger med sin kyckling. Sonen gick ut men såg inget konstigt. Men han hörde hur det pep och pep och pep. Så han tittade sej omkring och såg en blödande kyckling ligga nere på altangolvet. När han böjde sej ner för att ta upp den gick Tipptopp till anfall och pickade honom rakt i ögat... Han skrek som en stucken gris och jag rusade ut. Jag hittade kycklingen på altanen. Den pep och rörde sej, blödde lite från vingen men var kall. Så jag skyndade att stoppa henne under mamma. Tipptopp pickade hårt på sin lilla kyckling. Jag blir helt kall. Kommer hon ha ihjäl hen? Men så fort den ligger under henne så är Tipptopp nöjd igen. Så för att förhindra den mycket sprattliga kycklingen att ramla ur igen lyfte jag in ankägget som Tipptopp fortfarande ligger på, kycklingen och Tipptopp in i hönshuset och försökte rym-säkra så att inte Tipptopp överger ägg och bäbis. Nu hoppas jag Lilla Gul överlever natten och mår bättre i morgon. Efter jag och svärmor var i stallet var jag inne och lyfte på Tipptopp. Lilla Gul kämpade på sitt bästa att få vara kvar under vingen så jag såg hen inte så bra, men hörde pipandet och såg de starka benen trampa runt. Så jag lämnade den nyblivna surregatmamman med sin bäbis och det stora ägget. Jag tänkte att mindre stress är nog bara bra. Jag ska försöka låta bli att titta till dem en gång till idag.... Liten knut i magen men ändå väldigt, väldigt glad!

Lilla Gul är både gul och brun. Namnförslagen får vänta tills vi vet om det är höna eller tupp.... tror jag. Om vi kan hålla oss.

Här och nu

Jag på hästryggen

Han är något speciell min älskade häst. Jag vet inte vad det är som gör att jag är så kär i honom. Det var så skönt att komma hem efter semestern och hoppa upp på hans rygg och rida igen. 
Han är en personlighet som faller mej i smaken. Egensinnig, snäll, påhittig och väldigt självständig. Jag är så glad att jag är helt trygg med honom i boxen. Han älskar att bli borstad och kliad överallt. Det är ju bara det där lilla att jag inte riktigt kan få honom att gå som jag vill. Men idag när jag red vann jag maktkampen om vägen hem. Det kändes som en stor seger. Jag älskar att rida ut på honom. Jag trivs på hans sköna rygg och hans gång är så mjuk och gungande. Jag blir så närvarande i stunden. Glömmer bort tid och rum och bara existerar i nuet.

Twilla inte riktigt förtjust i att Raket och Pepino kommer så bra överens...

När vi kom hem från ridturen så hade alla hästarna i flocken återförenats i vinterhagen. Pepino, Mårten, Twilla, Carina, Shouni och Bella går kvar i vinterhagen för att de inte behöver så kraftigt bete. Nu ska flera av de andra hästarna iväg och tävla SM så då blev det så få kvar i sommarhagen så vi valde att sätta ihop alla igen. Pepino kom ut som sista man. Han såg rätt nöjd ut att se sina kompisar igen. 

P och Carina hälsar på Zerra, Zeus igen

Ledarhästen Salle jagade dock bort P ett par gånger men det lugnade snart ner sej. Jag älskar att se hästarna tillsammans i den stora flocken. Det är nästan som att se en flock vildhästar tillsammans. Det tilltalar något urtidsdjur i mej. Jag har svårt att förstå att så många väljer att deras hästar bara ska gå ensamma eller med någon kompis - om det nu inte är stora tävlingshästar såklart. När jag fick Pepino ansågs han vara hög i rang som inte var så snäll mot andra hästar. Jag skulle beskriva honom som beskyddande mot sin flock. Men har andra hästar redan hälsat på varandra och han kommer in sist har det aldrig varit något problem. Han jagar bort dem lite grann men sparkar aldrig. Idag satt jag i hagen rätt länge och bara tittade på de magnifika djuren. Där och då glömde jag tid och rum. Det fanns inget annat än bara där och då. Den känslan är oslagbar.

Herr P

Upp och ner på semestern.

Tältet var fint men tyvärr regnade det in 2 ggr!

Vi har varit och campat. De tre barnen, den stora mamman och den lurviga sonen. Allesammans i den lilla bilen, fullpackad med tält, sovsäckar, kläder och prylar. Vi gör en Östgöta-turné. Så vi började i Klockrike, gjorde Motala och Vadstena innan vi upptäckte Ödeshög, Tåkern och även Västervik. Vi har även gluttat i Linköping och Norrköping.

Bobbo var populär.

Att tälta ensam med barn och hund i ett tält som regnar in och två barn som argsint sett på vardagen som något man måste överleva var å ena sidan varit rätt jobbigt och andra sidan riktigt, riktigt trevligt!

Det positiva: Vi har umgåtts hela dagarna med varandra. Vi har sovit tillsammans, ätit ihop, jobbat gemensamt för att vardagen ska gå ihop och vi har upplevt tillsammans, både slott, historia, kloster, fåglar, naturupplevelser, träning, bad, spa, klippor vid Vättern i natten och akro-yoga vid tidig morgon. 

Bad i det kalla havet.

Vi har jagat pizzor, varit på talangjakt, vandrat i blåbärsskogen, spelat sällskapsspel och träffat många härliga människor. Vi har verkligen umgåtts. En vecka utan TV, utan spel och istället har vi legat och läst sida vid sida och delat våra läsupplevelser. Eftersom ena luftmadrassen var trasig redan första dagen fick vi dela på en luftmadrass allihopa varenda natt och vi har lagat vår mat på stormkök och på den gemensamma grillen som cirkusfamiljen satte upp i Västervik. 180 personer från vår cirkus campade tillsammans och barnen sprang mellan husvagnar och tält som om de aldrig gjort annat. 

Stora N fick testa cirkusskolan och blev förälskad
i diablon.

Det var föreställningar på kvällen och cirkusskola på förmiddagen. Men innan dess så hade vår lilla familj egentid vi Tåkerns strand, vid prinsessans Estelles sagostig och i Vadstena där vi besökte både slottet och klostret. Vi har skrattat och skojat. Vi har hjälpts åt att få vardagen att gå ihop och verkligen lyssnat på varandra. Och jag tror att jag äntligen bröt igenom det onda hos ett av mina barn.

Mittmellan N startade dagen med
acro-yoga

Det negativa: Regn två gånger. Inte positivt när det nyinköpta tältet regnar in! Sonens mobil badade i en pöl och blev delvis förstörd. Han var såklart förtvivlad! Ca 1liter vatten kunde jag första morgonen tömma ut tältets plastgolv! Helt sinnessjukt! Då tyckte både maken och sonen att vi skulle ge upp och åka hem. Men jag vägrade. 

Jag var här som tioåring, nu 28år senare åter
vid Rökstenen.

Barnen bråkade flera gånger varje dag och speciellt sonen var på uruselt humör och triggade igång Lilla N till helt galna bråk. Jag är inte riktigt van vid det. Luftmadrassen till de två stora gick ju sönder så vi sov allesammans på min. Det gjorde visserligen ingenting för det var rätt mysigt och vi höll värmen bra men just när det skedde undrade jag var sjutton jag höll på med. Sista dagen när förställningen på cirkusen var i full gång och vi packat ihop vårt tält i bilen hörde jag ett dånande ljud. Det kom en regnskur utan dess like. Stackars Bobbo var kvar ensam ute i regnet utan skydd, så jag rusade ut och hämtade honom och lade honom i bilen. De korta metrarna jag sprang gjorde mej lika blöt som om jag hoppat i sjön. Det var den värsta regnskuren jag varit med om. Stackars Bobbo! Han hade det också lite jobbigt med knölen som växte, han hostade och harklade sej så tillslut stannade jag till vid en hundaffär och köpte sele till honom. Det blev lite bättre.

Lilla N kör agility med Bobbo på campingen.

Jag kan absolut tänka mej att campa vidare med ungarna. Ett bättre tält måste dock inhandlas. Jag har aldrig trott på att semestern måste vara perfekt och när jag ser tillbaka på denna vecka gör jag det med både en suck och mycket glädje. Äventyrsbad, agilityträningen, när vi var vid klipporna sent, sent på kvällen, spavällen, mornarna i tältet, frukost på stormköket, vandringen på sagostigen och dagarna i 

Nere i kanonrummen på
Vadstena slott.

Vadstena, familjespelet och våra mysiga lässtunder...... det är minnen som jag håller otroligt varmt i hjärtat.

Föreställningarna var fantastiska!

Det här är så fel!

Jag blir så arg. Så väldigt jävla arg! Bobbo har varit min vän och följeslagare under så många år. Han kämpar att vara till lags, vill alltid väl och gör sitt bästa mest hela tiden. Jag vet att den dagen kommer när Bobbo inte längre kommer vakna brevid mej, när han inte skäller utanför dörren för att få komma in när han lekt själv en stund på tomten eller när vi inte längre kommer njuta av skogen tillsammans. Jag vet så väl att han har närmare till sin dödsdag än vad jag vill låtsas om. Men varför ska jag gå och fundera på den nu, vi har ju varandra här och nu, så länge det varar. När jag skaffade en tollare - och när jag fick reda på att Bobbo var "min" tollare - så tänkte jag hela linan ut redan då. Jag ville ha en hund som var ung länge, som hade ork och energi långt upp i åldern och som besatt livsglädje. Jag ville ha en hund som inte plågades länge innan han dog. Hellre ett snabbt och kort förlopp. Bobbo mår relativt bra. Han springer i skogen, apporterar med glädje, gör trix med en galet glad attityd och sover skönt i sin nästintill tysta värld. För ett tag sedan, medan jag satt och bloggade, hittade jag en knöl på Bobbos hals. Den var liten. Som typ en fem krona. Jag blev helt kall och livrädd. Bobbo har varit knöl-lös, förutom den i rumpan som vi behandlar med kortison och därför inte syns eller märks. På otroligt kort tid har nu knölen i halsen vuxit otroligt mycket. Han besväras av den, hostar och harklar sej. Jag har bytt ut hans halsband till en sele nu under semestern och knölen är nu som en handflata. 

Bobbo älskar fortfarande livet, fart och fläkt.

Nu är jag så arg för nu vet jag hans dagar är räknade. Nu kan han inte, hur mycket vi än vill eller kämpar, göra något annat än ta till vara den korta sista tid vi har kvar. Jag blir förbannad på att det är dessa jävla knölar som ska sätta Bobbo ur spel. Han är värd bättre! Nu kanske han kommer vara pigg och viril men att knölen orsakar sådana besvär så att jag måste ta det smärtsamma beslutet om farväl. I den här takten kan det ta en månad eller förhoppningsvis att den slutar växa - ett år. Hur som helst är jag så förtvivlad över att det blir ett smärtsam sista tid för min annars så pigga herre. Han är full av levnadslust fortfarande, uppvaktar damer, leker med grisen, patrullerar tomten. Som jag älskar den hunden. Som jag älskar min första son. Hur ska jag kunna gå vidare när han inte finns mer? Det här är så fel. Så fel!

Rensning av övervåning

Så här såg nästan hela övervåningen ut. 

Under sommaren har vi haft ett projekt att rensa ur på övervåningen så att vi kan bygga däruppe. Under årens lopp har övervåningen blivit vår insamlingscentral där vi lagt allt som vi inte vet vad vi ska göra med såsom julgran, skridskor, badleksaker, kläder, möbler, böcker och massor av annat bråte. Barnen har älskat att gå upp och dra ut allting för att leka med det, men det har nog aldrig hänt att de städat efter sej. 

När man kom upp itrappen såg det ut så här. 

Så att rensa däruppe har varit ett gediget arbete. 
Tillsammans har vi jobbat hårt på att få undan så mycket som möjligt och målet har varit att bara ha byggsaker kvar. Nu har vi inte riktigt nått hela vägen. Kasta-högen ligger fortfarande kvar men den får vi hjälpas åt med så småningom. Men nu är vi nästan klara och vilken skillnad det blev. Sen får vi ju se hur många år det dröjer innan vår övervåning börjar bebyggas. Allt har sin tid. Vi har ju bott i huset i sju år, så varför ha bråttom?

Nu ser det ut så här när man kommer uppför trappen!

Där det förut var överfyllt med bråte är det mest byggsaker kvar.

Mycket lättare att arbeta i nu!

Gör faktiskt tillsammans.

Lilla N, Marcelo och Mittimellan N. Far och döttrar, De är så fina ihop!

Vi gör faktiskt saker tillsammans i vår familj. Det händer. Inte många tror det. Men vi har härliga familjestunder ihop alla fem eller alla sex ( Bobbo). Vi är en familj där kittet som håller oss samman är kärleken. Sedan lever vi nog rätt olika liv allihopa. Än så länge delar ju barnen livet med mej och med varandra och pappa kommer in tar över oftare och oftare. Vår familjehållning passar inte alla, men det är så vi lever och vi vuxna är väldigt nöjda över det. 

Lilla N och Marcelo busar mellan golfslagen.

Barnen önskar såklart att pappa kunde vara hemma lite mer och delta i våra aktiviteter lite mer. Men livet är ju inte bara sötebröd. Så när vi får till de där dagarna tillsammans då känns det såklart extra bra. Vi åkte och spelade minigolf på äventyrsbanan i grannstaden. Självklart vann jag med över tio slag så bara där var det ju en lyckad dag. Men vi hade det riktigt trevligt tillsammans, även om dottern fick ett psykbryt vid hål 4 och sonen deppade ihop vid hål 6. Men de bröt ihop och gick vidare. Precis som man ska. De dubbade varandra till golfmästare och Marcelo log stort hela tiden. Han är så vacker när han ler.

Marcelo och jag, så som det ska vara.

 Det var en vacker dag, med min vackra familj, utan gråa moln, utan sorger. Törs vi tro att våra otursår nu äntligen börjar ta slut? Vi har haft en lång resa där vi som familj fått stå ut med många och väldigt tuffa stormar. Vi har hela tiden stått enade, samlade och gett varandra kraft, men det är klart att det är jobbigt när yttre omständigheter tär  och äter på oss.  Men den här dagen fanns det inget som låg som ett mörkt moln över oss. Vi bara var. Vi bara njöt. 

Här-och-nu moment

Lycka är att rida ut i sommarvärmen på sin svarta häst som med glada, villiga steg bär dej över stock och sten. Jag förstår att det här med häst inte är för alla. Jag förstår att det kan bli för mycket jobb och press. Men jag önskar ändå att alla kunde få uppleva det jag upplever när jag är i stallet. Det är så befriande att vara totalt här-och-nu.  Det är vi två fullt närvarande i stunden utan tankar på framtid, dåtid eller andra störande moment. Jag får hänga med en av mina nyvunna vänner som jag kommit att älska så mycket. I min vardag träffar jag så många som bränner ut sej, är stressade utan att få en paus eller bara allmänt missnöjda med sina liv.
 Att skaffa häst löser såklart inga problem, inte att skaffa hund, barn eller hus heller. Men om man kan hänge sej åt naturen, åt djuren så får man iallafall en dos avstressande medicin varje dag. Jag tror man håller längre då. Jag har hört sedan länge att jag kommer att bränna ut mej. Många varnar i min närhet. Och jag uppskattar deras omtanke. Det betyder att de bryr sej om mej, och det finns inget bättre än människor som bryr sej. Men jag tror att det finns två komponenter i mitt liv som gör att att utbrändheten hålls på stången. Delvis att jag faktiskt lyssnar på kroppen och jag har ett inbyggt varningssystem. Men också att jag har möjligheten att varje dag koppla loss mej från ekorrehjulet, andas och bli ett med Moder Natur när jag är med mina djur ute i naturen eller är uppslukad av vår samhörighet i träning eller närhet. Man tankar så otroligt mycket energi när man mockar, promenerar med hunden, tränar lydnad, agility, ute och skrittar, rider perfekta volter eller vad man nu gör. Det tränar kroppen så man blir trött, på ett skönt sätt, men den andliga energin man får den är ovärderlig. Jag tror att man håller sej mer på banan när man har djuren nära. Speciellt om man kommer ut i naturen med dem.

Vi red över ängar...

..på grusvägar och i skogen.

 Så jo, jag önskar verkligen fler kunde få uppleva det jag gör när jag hänger med mina djur. Oavsett om det är att gosa med hönor, rida ut i skogen, träna agility, mocka eller massera sin hund. Jag hade iallafall en fantastisk tur ihop med Herr P där ute i skogen. Utan att vi bråkade, hade konflikter utan där vi kommunicerade, utmanade varandra och skrattade tillsammans. Vi red i skogen, ute på ängar och på grusvägar. Jag kom hem svettig, glad och med träningsvärk. Tack för det!